När kyrkomötet idag samlades till högtidsgudstjänst i Uppsala domkyrka framfördes en officiell ursäkt från Svenska kyrkan till samerna. En så kallad ”vitbok” där påstådda historiska synder från Svenska kyrkans sida räknas upp har också tagits fram. Alternativ för Sverige är inte principiellt emot att Svenska kyrkan ber om ursäkt till grupper i vårt land som genom historien har behandlats illa. Men ursäkten är illa formulerad och bygger på en mycket onyanserad bild av kyrkans och statens förhållande till samerna genom historien. För att bekräfta sin tes om att Sverige utsatt samerna för “övergrepp” och därför bär på en tunghistorisk skuld”, har man valt att utelämna att relationen till samerna i närmare 700 år i huvudsak varit välfungerande och byggd på ömsesidig respekt. Antje Jackelén ber om ursäkt på felaktiga historiska grunder och målar upp en bild som inte stämmer. Alternativ för Sverige välkomnar att svenskar och samer för en konstruktiv dialog med varandra som syftar till fördjupad respekt för varandras särart och till framtida goda relationer.

Svenska staten och kyrkan har i åtminstone 700 år haft en relation till den samiska folkgruppen. Den övergripande bilden av denna relation är inte, som vissa felaktigt hävdar, ett notoriskt förtryck av samerna. Tvärtom får Sverige sägas ha behandlat samerna exceptionellt väl under nästan hela denna tid och som land kan vi med rätta vara stolta över det. Staten och Svenska kyrkan har mestadels visat uppseendeväckande respekt, tolerans, välvilja och lyhördhet gentemot samerna - något som framstår som närmast unikt ur ett internationellt perspektiv.

Naturligtvis har relationen i perioder varit bättre, i andra perioder sämre, men Svenska kyrkans värdeladdade ord som “övergrepp” och “koloniserande statsmakt” är fullständigt missvisande. Kyrkans enda syfte med denna kampanj tycks vara att skuldbelägga sig själv och det svenska folket. Den verkliga historien är dock en annan.

Redan på 1300-talet understryker exempelvis riksdrotsen Knut Jonson att hälsingarna ej får hindra samerna i deras näringar.

På 1400-talet fastslår lagmanstinget i Piteå att birkarlarna måste förse samerna med handelsvaror som kläde, smör, salt och mjöl, annars kan handelsmännens beskattningsrätt dras in.

På 1500-talet garanterar Gustav Vasa samernas rättigheter till jakt och fiske, genom att hota den svenska befolkningen i Ångermanland och Umeå med hårda straff om de våldför sig på samerna. Ingen får heller lägga beslag på samernas jaktbyten.

På 1600-talet får samerna rätt att välja egna riksdagsledamöter till den svenska riksdagen, och de dömer i tvistemål och brottmål genom egna nämndemän. Luthers lilla katekes och andra sång- och mässböcker trycks på samiska och ger sålunda samerna tillgång till en litteratur på sitt eget språk.

I slutet av 1600-talet inleds den så kallade kolonisationen av lappmarkerna, men inte heller den byggde på rättslöshet eller övergrepp. Tvärtom reglerades det i Lappmarksplakatet av Karl XI att nybyggen endast fick ske på mark som inte brukades av samerna. Nybyggen på samernas marker måste godkännas av samiska nämndemän. Därutöver garanterades samernas rättigheter till sina näringar. Det var förbjudet att störa dem. “Lapparna ska hållas på gott humör”, framhöll Karl XI.

Den svenska koloniseringen av Norrlands inland innebar säkerligen vissa olägenheter för samerna, men den skedde med respekt för lag och rätt, och för samernas särart, något som samiska historiker själva bekräftar.

På 1700-talet tillkom fler lagar som inskränkte de svenska nybyggarnas jakträtt i syfte att skydda samernas marker. Den magnifika Lappkodicillen från år 1751 gav samerna utökat skydd mot jakt och fiske från nybyggare bosatta vid kusten. Att lagen upprätthölls råder det inga tvivel om: en same stämde två nybyggare som hade satt ut vildrensnaror på hans mark. De fälldes och tvingades betala böter till samen. Lappkodicillen refereras idag av samerna själva som deras egen Magna charta och gav långtgående rättigheter, inte bara när det gäller rennäringen utan också genom den s k Lapperetten som utgjorde ett eget samiskt rättssystem.

Historien är alltså en helt annan än den ”förtryckarpolitik” Svenska kyrkan försöker teckna. Den svenska statsmakten har aktivt sökt förverkliga ett system där samer och svenskar lever i fredlig samexistens och med respekt för varandras näringar.

“De styrande ansåg att samer och nybyggare utan problem skulle kunna leva sida vid sida, eftersom de skulle idka olika näringar. Samerna skulle leva på jakt, fiske och renskötsel och nybyggarna skulle leva på odling och boskapsskötsel.” ​​(citatet hämtat från Samisk informationscentrums hemsida, en del av Sametinget.)

Det sena 1800-talets ”lapp ska vara lapp”-politik kritiseras idag, men framstår på många sätt som oerhört framsynt och före sin tid i en tid som annars oftast präglades av centraliseringsiver och assimilationskrav gentemot minoriteter. Sverige gick härvidlag mot strömmen, och vidtog åtgärder för att trygga det samiska folkets och den samiska kulturens fortbestånd.

Vi har alltså inte särskilt mycket att skämmas för utan borde tvärtom vara stolta över vår unikt välvilliga behandling av en nationell minoritet och naturfolk. 

Tvärtemot vad Antje Jackelén vill få oss att tro har samerna snarare positivt särbehandlats genom särrättigheter och ett ensidigt utpekande av dem som landets enda urbefolkning, trots att svenskarnas förfäder kom invandrande till den skandinaviska halvön tusentals år före samerna fanns i landet. Historiskt korrekt vore istället att tala om två urfolk i olika delar av landet, som dessutom överlag levt i harmoni med varandra. 

Svenska kyrkan är inte skyldig samerna en ursäkt, lika lite som samerna är skyldiga att rikta ett tack till kyrkan för allt det positiva kyrkan har gjort för samerna genom tidens gång. Goda relationer bygger inte på självspäkning och kollektivt skuldbeläggande, utan på konstruktiv dialog mellan de två folkgrupperna.

Gustav Kasselstrand

​​​​​Partiledare, Alternativ för Sverige

Antje Jackelén knäböjer under ursäkten till samerna. Foto: Christian Peterson

AfS bemöter kyrkans felaktiga påståenden

Nedan kommenterar Alternativ för Sverige de så kallade övergrepp som kyrkan ensidigt lyfter fram för att stärka bilden av ett systematiskt förtryck av samerna:

1. ”Kyrkan försvenskade samernas namn.”

Ja, det var svårt för svenska präster att uppfatta samernas namn, därför gavs de i kyrkobokföringen svenska namn. Det påpekas mycket riktigt i vitboken att de tilldelade svenska namnen bara användes av samerna i kontakterna med de svenska myndigheterna och dess representanter, aldrig hemmavid hos släkt och vänner och andra samer. Där användes istället de ”riktiga” samiska namnen. Det vore löjligt att kalla detta för ett “övergrepp”.

2. ”Kyrkan tog över mark av samer under oklara former.”

Här är det mycket spekulation, vilket vitboken själv erkänner. 

”Det är oklart hur det gick till i äldre tid före mitten av 1700-talet när kyrkan tog över vidsträckta lappskatteland i Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk, Jukkasjärvi, Arjeplog, Åsele, Sorsele och Kvikkjokk för att etablera nya kyrkor och prästgårdar”, skriver Svenska kyrkan i vitboken, och fortsätter:”När kyrkan förvärvade mark i områden som dominerades av nybyggare skedde det genom dokumenterade frivilliga upplåtelser, markbyten och förvärv. Men när det gäller lappskatteland saknar vi dokumentation.”

Varför skulle man inte ha praktiserat samma frivillighet och överenskommelser med samerna? 

Vitboken fortsätter:

”Prästborden tycks ha kommit till genom lokala uppgörelser mellan präst och samer, men påtryckningar på enskilda samer att lämna ifrån sig sina land kan ha förekommitTroligen blev det vanligare med mer eller mindre hårda påtryckningar…”

Notera formuleringarna. Prästborden ”tycks” ha kommit till genom överenskommelser mellan präst och samer, men påtryckningar ”kan ha förekommit”, ja till och med ”troligen”. Det vill säga, de få indicier vi har från källorna tycks ge vid handen att allt gick rätt och riktigt till, men man vill ändå inte utesluta oegentligheter och lägger till att samerna ”troligen” utsattes för påtryckningar, eftersom man så gärna vill driva sin tendentiösa tes om att samerna behandlats illa. Till slut tvingas man dock konstatera att man inte har några belägg för detta och påståendet faller platt:

”Gudrun Norstedt konstaterar avslutningsvis att det krävs mer grundlig forskning för att kunna svara på hur Svenska kyrkan gick till väga för att få tillgång till mark i ett område som var indelat i lappskatteland.”

3. ”Lappförsamlingar befäste samernas utanförskap” 

Här klagar man över att de lappförsamlingar som fanns i Jämtland-Härjedalen 1746-1941 var segregerande eftersom de var icke-territoriella och annorlunda (läs: sämre) organiserade jämfört med vanliga församlingar.

Att man organiserade samerna i icke-territoriella församlingar hade rimligtvis med deras nomadiska livsföring att göra och var säkerligen ett försök från statens sida att tillmötesgå och tillgodose samernas särskilda behov och önskemål. Svenska kyrkan anser alltså att det hade behövts mer assimileringspolitik vid denna tidpunkt, men påpekar samtidigt att just statens assimileringspolitik under 1900-talet var kränkande mot samerna. Hur ska kyrkan ha det?

4. ”Präster hjälpte till med den rasbiologiska forskningen”

Denna ”hjälp” bestod i att enskilda präster bistod rasbiologer med kontakter till samiska familjer, kartlade släktskap och ärftligheter i kyrkböcker m. m.

Det går inte att förneka att detta har skett. Tidsandan var sådan. Alla folkgrupper i landet undersöktes på samma sätt – svenska barn och vuxna, samt finnar. Detta var alltså inte något som endast drabbade samer utan alla folkgrupper. Det skedde under en mycket begränsad tidsperiod och det vore märkligt att stirra sig blind på detta och ta det till intäkt för ett långvarigt förtryck riktat enkom mot samer. 

5. ”Samerna förtrycktes religiöst”

Här syftar man på att svenska staten och kyrkan bedrev aktiv mission bland samerna från 1600-talet och framåt. Det är en konstig anklagelse mot kyrkan. 

Ska Svenska kyrkan be om ursäkt för sin mission och evangelisation bland samerna? Det ingår ju i den kristna missionsbefallningen. Kristnandet av samerna gick i huvudsak fredligt och frivilligt till, vi känner inte till några exempel på tvångskristnande.

Att förstöra trolltrummor och kultplatser, motarbeta hedniska sedvänjor och liknande må vara beklagligt, men svenskar som ägnade sig åt ”trolldom” eller annat som kunde uppfattas som hedniskt, till exempel midsommarfirande med majstång, motarbetades också på samma sätt av en del nitiska präster. Samernas avskildhet genom sin livsföring gjorde att staten och kyrkan knappast hade några större möjligheter att noggrannare utrota dessa sedvänjor, hemma i kåtorna och på fjällen fanns det ingen som såg, och där var det lätt för den som ville att fortsätta slå på trolltrumman, jojka eller ägna sig åt annat ”hedniskt”, vilket samerna också bevisligen gjorde ända fram till vår tid. Det erkänner också vitboken:

”En strategi för motstånd bland samer var att gå under jorden och utöva religion och riter endast i hemlighet.”

Återigen faller påståendet om att Svenska kyrkan skulle gått särskilt hårt åt just samerna. Under lång tid var det lag på att alla i Sverige måste tillhöra den evangelisk-lutherska statskyrkan, någon egentlig religionsfrihet fanns inte. Om Svenska kyrkan ska be samerna om ursäkt för detta, varför då inte också till övriga svenska medborgare?

6. ”Präster deltog i plundringen av samiska gravar”

Denna anklagelse hänger ihop med den föregående om rasbiologisk forskning. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal hände det att samiska gravplatser grävdes upp på jakt efter ben och kranier. Präster var ibland behjälpliga i detta. Detta var beklagligt och något vi idag kan konstatera inte var rätt.

Det bör dock påpekas att detta inte var någonting som bara drabbade samer, vilket vitboken själv erkänner: 

”Samerna var inte ensamma om att utsättas för gravplundringar, utan detta drabbade även andra grupper i samhället.”

Också gravar och gravplatser tillhörande svenskarnas förfäder undersöktes och uppgrävdes, och benen hamnade i lådor som fraktades till museet och samlingar där de blivit liggande, tillsammans med samiska ben. Faktum är att detta sker än idag inom arkeologisk forskning, i Sverige och utomlands. Man kan naturligtvis diskutera det etiska i detta, men det blir snedvridet att prata om detta fenomen som någonting som uteslutande drabbade samerna och just för att de var samer. 

Vad kan vi göra idag? Om samerna vill ha tillbaka benen kan dessa självfallet återlämnas. Om de dessutom önskar en ursäkt så kan de också få en sådan, men då bör det samtidigt påpekas det som ovan konstaterats att detta inte varit något riktat mot endast samer. Det behövs för att nyansera bilden: det har aldrig varit ett uttryck för ett specifikt svenskt förtryck riktat mot samer.