Debattartikel: “Försvara en idé eller en idol?”

Debattartikel först publicerad i Nya Tider.

Normalt sett borde en medborgares åsikter avgöra vilken makthavare hon väljer. Men politikens personcentrering har urartat i en tilltagande idoldyrkan, och vänt sambandet i omvänd riktning: Nu är det makthavaren som avgör vilka åsikter en medborgare väljer. Idolerna avgör idéerna, inte tvärtom. Det skriver Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand i veckans opinionsartikel.

Sommaren 2006, efter flera år av intresse och sympa­tier, blev jag slutligen med­lem i Sverigedemokraterna.

Omkring tio år senare blev jag utesluten. Det är egentligen för milt uttryckt: det var ett offentligt karaktärsmord som syf­tade till att omöjliggöra alla former av politiskt engagemang i framtiden. Det lyckades bara delvis: jag kasta­des ut ur partiet, och brännmärktes med olika epitet – men uppenbarli­gen lever mitt politiska engagemang fortfarande. Nu, ytterligare tio år se­nare, leder jag Alternativ för Sverige och har gjort det i två riksdagsval, två EU-val, två kyrkoval och snart yt­terligare ett riksdagsval.

Den bild som SD kablade ut, och som troligen var det som de flesta utomstående uppfattade, påstods vara min tilltagande ”radikalisering” – som urartade så till den milda grad att jag blivit en ”ideologisk avvikare” som måste uteslutas.

Samma åsikter i 20 år

Men sanningen är att jag har haft i stort sett samma ideologiska överty­gelse ända sedan jag tog steget in i SD för 20 år sedan. Jag har givetvis breddat och fördjupat min samhälls­analys och mina politiska argument. Men det handlar inte om någon om­positionering utan en vidareutveck­ling som är naturlig i takt med att man blivit äldre och samlat på sig er­farenhet och kunskap som man inte hade i tonåren.

Under min tid i Sverigedemokra­terna stod jag fast vid den linje som partiet hade haft när jag gick med. Det var partiet som rörde sig längre och längre bort från denna linje medan jag stod still. Och det var så jag blev en avvikare.

Ensam om att stödja Trump

I januari 2016 lanserade jag podcas­ten Den kokta grodan. Det skulle visa sig vara ett perfekt år att göra det på. På sommaren ägde Brexitomröst­ningen rum, på hösten presidentvalet i USA: Två händelser som ska­kade om världen i grunden. I båda fall gav jag mitt stöd för den stigmati­serade antiglobalistiska sidan: Brexit respektive Donald Trump, som båda segrade.

Att jag som offentlig person ut­talade sympatier för Trump var så chockerande i Sverige att Expressens politiske reporter Torbjörn Nilsson skrev en artikel om det efter Trumps valseger. Jag hade bland annat sagt att västvärlden vaknar ur sin dvala.

”Från Gustav Kasselstrands ho­risont – så förvisad han nu är från partiet, den före detta ordföranden i ungdomsförbundet – var ordet ’dva­la’ välfunnet. Många lät yrvakna.”

Men det var till syvende och sist inte Trump som person jag stöttade, utan de idéer han representerade. I valrörelsen hade han till exempel lovat att ”dränera träsket”, föreslagit att lämna Nato, bygga en mur för att stoppa invandringen, och uttalat sig på ett sätt som ingen president gjort i modern tid:

”Uppenbarligen var kriget i Irak ett stort, fett misstag, eller hur? George Bush gjorde ett misstag – vi kan alla göra misstag, men det där var en ka­tastrof. De ljög för oss. De sa att det fanns massförstörelsevapen – det fanns inga. Och de visste att det inte fanns några!”

Första mandatperioden visade sig tyvärr bli en besvikelse. Hans utrikespolitiska linje bröt inte på allvar med det som tidigare varit, men det fanns ljusglimtar.

Trump lovade fred – startade krig

Inför den andra mandatperioden meddelade jag därför att jag inte trodde att Trump skulle åstadkom­ma något, även om jag gärna fick bli positivt överraskad. Nu, mer än ett år in i perioden, är bilden nattsvart. Och vi behöver inte ens diskutera själva sakfrågorna Venezuela, Iran, Grönland eller något annat för att komma fram till att Trump gör fel. Det räcker med att titta på vad han lovade. Och ett av de löftena, som upprepats som ett mantra i 15 års tid, är att ett krig mot Iran vore katastro­falt och skulle kunna utlösa ett tredje världskrig. Trump har varnat för att andra politiker skulle starta krig mot Iran för att de är så värdelösa på att förhandla. Men de gjorde aldrig det – det var i stället han själv som gjorde det han varnat för.

I år, 2026, har jag aktivt tagit ställ­ning mot Trump och hans de facto neokonservativa administration. Det har lett till att jag ofta hamnat i stor­mar, där högljudda atlanticister och andra Trumpanhängare anklagar mig för att ha ”svikit”, ”bytt åsikt”, ”gått över till vänstern” eller rentav ”blivit islamist”. Men sanningen är, precis som i turbulensen i SD, att jag står fast vid de åsikter jag alltid har haft: i det här fallet den icke-inter­ventionism, och den utlovade bryt­ning med de neokonservativa, som var en av Trumps allra viktigaste frågor. Han skulle få slut på ”endless wars” och ”nation building”, han lovade att bryta med ”the pe­ople who got us into all these ridi­culous wars”. Nu är han själv en av dem.

Det är allde­les solklart att han har gjort en 180-graderssväng i denna fråga. Men det skrämmande är att många som stöttade Trumps tidigare linje, nu också stöttar den nya. Allra mest tydligt är det i de rester som finns kvar av den alltmer sektliknande MAGA-rörelsen i USA (de självstän­digt tänkande delarna av den har nu lämnat), men det förekommer även bland Trumpsympatisörer i Sverige. När jag påtalar att det var Trump, inte jag, som bytte linje, väljer dessa ändå att reflexmässigt försvara sin idol Trump och inte de idéer som han – och de själva! – stod för fram tills att motsatta idéer plötsligt var det som gällde.

Totalitär fara i västvärlden

Makthavarnas ombytlighet i åsikter, och anhängarnas tolerans inför det, är ett klassiskt fenomen i totalitära samhällen, som skildrats av George Orwell i Djurfarmen och 1984 och av Mattias Desmet i Totalitarismens psy­kologi. Maktapparatens propaganda övertygar undersåtarna om att ingen förändring har skett. De minns fel, el­ler så missförstod de allt från början. På så sätt kan makthavarna inte be­slås med att ha haft fel, någonsin. De har alltid tyckt som de gör just nu.

I 1984, som utspelar sig i det fikti­va landet Oceanien, ska landets invå­nare under en ”hatvecka” maximera sitt hat mot landets långvariga fiende Eurasien som man ligger i krig med. Då kommer i stället beskedet att Oce­anien hamnat i krig med sin närmas­te allierade Ostasien.

”Oceanien är i krig med Ostasien. Oceanien har alltid varit i krig med Ostasien”, lyder meddelandet. Det tidigare hatobjektet Eurasien blir nu allierad. Alla minnen som motsäger detta måste förstöras i ett ”minnes­hål” och historien skrivas om.

På internet florerar en träffsäker kommentar om boken 1984 riktad till dagens makthavare i västvärlden: ”Det var tänkt som en varning, inte en instruktionsbok!”

Den som tror att Orwells dystopi bara handlar om Sovjetunionen el­ler andra kommunistiska länder be­drar sig. Handlingen utspelar sig i ett framtida England för att visa att den totalitära faran ligger och ruvar även i västvärlden. Det är inte makthavar­nas lögner, utan anhängarnas accep­tans inför dessa, som systemet ytterst vilar på. Vad varje person behöver göra är att rannsaka sig själv: när en makthavare överger de idéer jag tror på, förblir jag lojal till idéerna eller makthavaren?

Gustav Kasselstrand
Partiledare, Alternativ för Sverige

Tips: Just nu har Nya Tider ett fenomenalt erbjudande där den som tecknar en helårsprenumeration får Totalitarismens psykologi utan extra kostnad. Till erbjudandet: nyatider.se/tp/