Gå inte på snacket om Europa – det är en fälla

Debattartikel publicerad i Nya Tider.

Den senaste tiden har EU-pampar och deras småpåvar i de enskilda medlemsländerna, däribland Sverige, plötsligt talat om Europa som aldrig förr. “ReArm Europe ska medföra 800 miljarder euro till försvar av Europa”, meddelade EU-kommissionens svenska representation. Ulf Kristersson talade om “det europeiska försvaret”. Här finns stora faror att se upp för. Det menar Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand.

EU-etablissemanget befinner sig i chock. Det de varit så säkra på under de senaste åren, och som de med grötmyndig stämma försökt intala oss medborgare, gäller inte längre. Kris är utlyst. Nu genomför EU akuta politiska åtgärder och astronomiska gemensamma investeringar, inklusive att bryta mot budgetreglerna, för att snabbt kunna ta upp lån på flera tusen miljarder i programmet “ReArm Europe”.

Men vad är det egentligen för kris som inträffat, som föranleder dessa panikåtgärder? 

Har något oförutsägbart hänt? Ja och nej. 

För Sveriges och övriga EU:s politiska etablissemang handlar det definitivt om ett “black swan event”: en händelse som kommer som en total överraskning, får massiva konsekvenser, och som därefter, med eftertankens kranka blekhet, börjar analyseras och förklaras rationellt av de som aldrig såg det komma.

Men för den som inte dragits med i de senaste årens hypnos är det egentligen inget dramatiskt som hänt. Det som hände var rentav mer sannolikt än osannolikt.

EU:s närmaste allierade, tillika Natos största medlemsland, hade ett val i demokratisk 

ordning, och makten skiftade från Joe Biden till Donald Trump. Det är vad som har hänt.

Inget dramatiskt egentligen. Men det räckte för att hela narrativet skulle kollapsa.

Krisen har sedan eskalerat. Donald Trump inledde det arbete som han alltid sagt att han skulle inleda, nämligen att mäkla fred i Ukraina. Det var ett av hans allra viktigaste vallöften till amerikanerna. Att Trump står fast vid sitt löfte beskrivs som ett svek och ett förräderi, mot Ukraina, mot EU och mot “hela den regelbaserade världsordningen” som det brukar heta.

Jag drar mig till minnes när jag såg Oliver Stones intervju med Vladimir Putin år 2017. Den ryske presidenten förklarade då sin syn på USA:s utrikespolitik:

“Det finns en märklig sak i ert land. Presidenterna byts ut, men politiken förblir densamma. Vet du varför? För att byråkratins makt är väldigt stark. En person väljs, han kommer med sina idéer, men sedan kommer folk med portföljer, välklädda, i mörka kostymer – inte helt olikt mig, men istället för att ha en suverän linje, böjer de sig för systemet. Titta på Bush den äldre och Bush den yngre, Clinton, Obama – deras retorik skiljer sig, men i praktiken är besluten desamma: interventioner, sanktioner, militär närvaro.”

Visst hade han fog för det uttalandet, det är odiskutabelt. Men med Trump blev det annorlunda. Han visade redan i sin första mandatperiod att han inte var som de andra. Inga nya krig startades, han träffade Putin på ett toppmöte i Helsingfors, han tog Assads parti mot islamisterna i Syrien, han blev förste amerikanske president att besöka Nordkorea, arbetet inleddes med att dra USA ut ur Afghanistan. Globala organisationer som EU och Nato fick återkommande kritik.

Så definitivt var ett skifte på gång. Nu, under andra mandatperioden, tycks Trump ännu mer hängiven att bekämpa det träsk som försökte stoppa och karaktärsmörda honom i flera år. Och han sa själv, efter sin första mandatperiod, att han hade underskattat precis hur slugt och korrupt det amerikanska träsket i Washington var: att han ångrade att han inte rensade ut dem omedelbart.

För den som följt Trumps resa var det således enkelt att förutse att han skulle vara “radikaliserad” i sin andra mandatperiod. Och att fredssträvanden i Ukraina därför skulle ske. Utfallet av detta arbete är ännu inte klart, men det pågår. 

Jag har visserligen aldrig litat på att USA eller några andra länder skulle hjälpa ett europeiskt land som är i krig. På fästningen Sveaborg utanför Helsingfors ristade Augustin Ehrensvärd in ett budskap till kommande generationer svenskar och finländare: “Eftervärld, stå här på egen botten och lita icke på främmande hjälp”. Budskapet går inte att misstolka. Och historien är full av exempel på länder som lovat evig trohet till varandra, men där den som blir anfallen ändå lämnas ensam. Det är mer regel än undantag. Så fungerar världen.

Nu har denna insikt börjat gå upp även för EU-ledarna. Kanske är USA inte vår allra bästa vän ändå. Och nu vill EU-etablissemanget att vi ska glömma allt det de sagt i flera år, nämligen att vi är säkra genom artikel 5: Natos kollektiva försvarsgarantier, som var själva fundamentet och den enda “uspen” – unika konkurrensfördelen – som man sålde in Natoanslutningen med.

Därför har EU-primadonnan Ursula von der Leyen, utan utredning eller tillstymmelse till offentlig debatt, tagit fram “ReArm Europe”. 8800 miljarder kronor, varav 1650 miljarder i lån, ska användas för “försvarsinvesteringar med syfte att stärka Europas försvarsförmåga”. 

Många tycker att det låter bra: att Europa blir mer självständigt från USA. Men gå inte på det här Europasnacket som EU-ledarna kör med. Europa är en flertusenårig civilisation, EU är en politisk union som, med generös tolkning, funnits i något halvsekel och som skakar i grundvalarna. Europa och EU är varandras motsatser. EU är centralstyrning, Europa är mångfald. När EU blir starkare, blir Europa svagare. Nationerna och deras särart är själva essensen av Europa och det som bidragit till att Europa är världens historiskt mest framgångsrika och fascinerande kontinent. 

Det är alldeles befängt och felaktigt att jämföra Europa med USA, Ryssland eller Kina – som om Europa vore en stat eller federation. Det har det aldrig varit.

Denna idé härstammar just från USA:s makthavare, som under Kalla kriget var frustrerade över att det fanns så många olika länder i Europa, som alla hade en egen politisk relation till både USA och Sovjetunionen. Det var ett problem för amerikanerna. “Vem ringer jag när jag vill tala med Europa?”, ska USA:s utrikesminister Henry Kissinger ha suckat. Detta lärs idag ut i statsvetenskapen som den kanske viktigaste förklaringen till att Europaprojektet utvecklades till en fullfjädrad politisk union: samarbetet med USA fungerar inte om det inte finns en gemensam “europeisk” röst, som om alla länder, oavsett deras unika historia, ekonomi och geopolitiska förutsättningar, alla hade exakt samma intressen.

EU-ledarna är inte idioter: de använder Europa som reklampelare för ett allt starkare EU. Det är därför de, och deras anhängare, nu endast talar om “Europa”. Det är positivt laddat för de flesta européer, EU är det inte. Men den verkliga agendan bakom ReArm Europe handlar om att ta nästa steg i EU:s resa mot ett imperium. De har sedan länge en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp). Då behövs också ett gemensamt EU-försvar. Men i enlighet med teorin om den kokta grodan måste temperaturen höjas gradvis för att den stackars grodan ska kokas till döds utan att själv märka det. Resan mot ett gemensamt EU-försvar sker, som med allt annat, i etapper. Och med ReArm Europe sker ett mycket stort och farligt steg i den riktningen. Dagens påstådda hot från Ryssland används för att motivera akuta åtgärder här och nu. Men den som har grundläggande kunskap om försvarsinvesteringar vet att det tar årtionden att bygga upp raserad förmåga. Den del av dessa astronomiska summor, som inte försvinner i EU:s byråkrati och korruption, kommer att synas i olika länders försvar långt efter att det blivit fred i Ukraina, ja till och med långt efter att både Putin och Trump har lämnat jordelivet. Så vad är det verkliga syftet med investeringarna? Svaret får vi om vi tittar på Europarörelsens födelse. Initiativtagaren Winston Churchill förklarade i Zürich 1946 och på Haag-kongressen 1948 att målet är “Ett Europas förenta stater!” och att “vi kan inte nöja oss med något mindre än en union för hela Europa!”. 

Om vi nu ändå ska tala om Europas självständighet, så kan något sådant aldrig uppnås så länge som hennes nationer är förslavade och likriktade. Det är först när de europeiska nationerna frigjort sig från EU:s tvångströja som sann europeisk självständighet uppstår: en självständighet som tar sig uttryck i en unik mångfald av röster och viljor.

Gustav Kasselstrand

Partiledare, Alternativ för Sverige
Europavän och EU-motståndare