Lärdom från eritreansk festival

Skribent: Sven Valerio, partistyrelseledamot i Alternativ för Sverige. Artikeln publicerades först i Folkungen.

Den årliga eritreanska festivalen på Järvafältet i nordvästra Stockholm är kommen. Jag ska på promenad och ett besök där är lika gott som något annat som nås till fots från platsen där jag till vardags uppehåller mig. Jag hugger kameran och ger mig av.

Även förra året besökte jag platsen. Då i efterdyningarna av kanske de värsta invandringskravaller som Sverige sett i samband med ett evenemang. Ett dussintal utbrända bilvrak, demolerad festivalutrustning och molokna eritreaner prydde festivalområdet. Aftermath.

Kommer det bli samma lika nu?

Ju närmare festivalområdet jag kommer, desto fler eritreaner ansluter på Järvafältets parkvägar. På andra sidan Igelbäcken står den första polisbussen. Många kommer att följa. En polisman står och svettas invid bussen i sommarvärmen. Ett par äldre eritreanska män hälsar artigt. De är finklädda.

Ytterligare hundra meter bort står en polisbuss till. Och där kommer två ridande poliser också. ”Ska de få beta här?” säger den ena polisryttaren till den andra. Båda är kvinnor.

Järvafältet är här en grön kil som löper mellan å ena sidan Rinkeby, Tensta och Hjulsta, å andra sidan Kista, Husby och Akalla. För tusen år sedan var området en vattenväg in i landet.

Här finns spår av mänsklig närvaro från minst bronsålder och framåt. I takt med att landet höjt sig ur havet har jordbruksmark frigjorts och tagits i besittning av våra förfäder. Här finns rösen, runstenar, några enstaka torp och ett numera sakta döende kulturlandskap. Utan bete och traditionell hävd så kommer floran att bytas ut. Ängsblommor har blivit tistlar.

Vattenvägen har under seklernas gång reducerats till Igelbäcken. Ett vattendrag som mest liknar ett lerigt dike. Den är känd för att hysa den ovanliga fiskarten grönling.

Några svenskar finns inte längre här. 

Människor strömmar till festivalområdet. Stämningen är god. Festivalen har hållits i över 20 år och det är uppenbart att den är efterlängtad och uppskattad hos eritreanerna.

Det är också uppenbart att förra årets kaos skakade polisen. Den polisinsats jag betraktar nu – på och jämte festivalområdet – är den största jag sett under mitt snart 50-åriga liv. På plats verkar finnas minst 20 polisbussar. Tillkommer polisbussar som ser ut att fungera som ledningscentraler. Mobil kameraövervakning är uppställd på flera platser. 

Poliser finns överallt. Både i och utanför bussarna. Jag hör inte drönaren, men är övertygad om att den finns där den också. Ljudet drunknar förmodligen i bullret från E18 som passerar på bro högt ovanför.

När jag tror jag sett allt kommer sex polisryttare skrittandes på kolonn om två. Både män och kvinnor.

Festivalområdet är inhägnat. Poliserna uppehåller sig utanför. Därinne finns tält, matservering och en rätt stor åkattraktion. Att kalla den bergochdalbana är att ta i, men den är definitivt inte liten.

Matos sprids med vinden och det luktar gott.

Inga nosringar, inget blått hår och inga prideflaggor finns här. Däremot rikligt med kärnfamiljer och en i samtiden förvånande hög andel finklädda besökare. 

I festivalområdets periferi har man ställt upp portabla enmanspissoarer. De ser ut som matt turkosa snögubbar. Tidigare år har arrangörerna fått hyra lokaler, inklusive toaletter, i intilliggande kommunalt ägda Eggeby gård. Det får man inte längre: nu anses inte stadens demokrativillkor vara uppfyllda. 

Arrangörernas förhållande till sitt hemlands socialistiska diktator är för gott. Eritreanerna får nu pinka under bar himmel istället. 

Det finns motdemonstranter på plats. Polisen har föst ihop dem på den grönyta som separerar Rinkeby och Tensta. Några hundratal meter från festivalområdet. Nästan rakt under E18.

Jag betraktar dem genom ett provisoriskt stängsel som monterats längs med en lokalväg upp till Tensta. De är färre än hundra. På håll ser det ut att vara nästan uteslutande män. Flera har blå pannband eller andra symboler i samma färg.

”Det ser ut som ett flyktingläger”. En ung eritreansk tjej står jämte mig och ser vad jag ser. Hennes ord är inte ämnade för mig och de uttalas med en ton av förakt. Hon har två manliga bekanta i sällskap. De är propra, pratar klanderfri svenska och ger ett städat intryck.

Jag frågar om de kan förklara vad den här konflikten handlar om. Efter lite omständliga liknelser med fotbollslag, förklarar de att motdemonstranterna tillhör en grupp som talar språket tigrinja. Man vill bryta sig loss ur både Eritrea och Etiopien, men förlorade ett inbördeskrig. Utanför Eritrea fortsätter man konflikten.

Talar inte alla festivalbesökare samma språk till vardags? – frågar jag. De gör de inte. Vanliga språk att använda för att korsa språkliga barriärer är tigrinja, arabiska och t.o.m. engelska. Festivalen är alltså en mångkulturell affär. Motdemonstranterna tillhör en (delvis) språkligt definierad separatistgrupp.

Jag gör ingen hemlighet av att jag är starkt kritisk mot svensk invandringspolitik och frågar rakt ut om det inte vore ett alternativ att bunta ihop de blåmärkta och slänga ut dem ur Sverige. Jo, det vore det. 

Hon säger det som borde vara självklart för alla svenskar, men som inte är det: de flesta eritreaner har kommit till Sverige för att söka ett bättre liv, inte för att driva politik (underförstått mot regimen i hemlandet). 

Finns det förföriska ledargestalter bland de blå som utnyttjar och profiterar på situationen? “Det är nog många som blivit miljonärer där” svarar en av killarna. 

De är bekanta med Migrationsverkets beslut att ge alla eritreaner PUT, trots att de måste ha varit i nedre tonåren 2014 när beslutet fattades. Tjejen menar att det beslutet gjorde att “fel” människor sökte sig till Sverige. Både eritreaner och sådana som falskeligen utgav sig för att vara eritreaner. Hon tillägger: “Många eritreaner råkade illa ut i Libyen och därför går det att köpa eritreanska pass därifrån”.

USA och Nato, med viss hjälp från Sverige, bombar Libyen och skapar kaos. En handfull år senare leder det till en annan typ av kaos i Sverige. Känns det igen? Irak, Syrien, Afghanistan. Lätthögern fattar ingenting och idag tillbes det stora landet i väst intensivare än någonsin. 

Förvånad och glad över att få tagit del av en rättfram och ärlig redogörelse direkt från hästens mun, tackar jag och ger mig av. 

Det är uppenbart att festivalarrangörerna- och besökarna inte är det praktiska problemet här. Ändå ska de straffas. De har ju fel värdegrund. Inte bara är de värdekonservativa, kärnfamiljsbejakande och i betydande utsträckning ortodoxt kristna. De vägrar också att offentligt svära värdegrundsdemokratins tro- och huldhetsed, på så sätt att de inte offentligt förskjuter den eritreanska regimen. 

Sålunda arbetar politiker redan på att tillse att festivalen inte hålls på samma ställe nästa gång. Våldsverkarna behandlas med silkesvantar. De är trots allt motståndare mot den så hemska eritreanska regimen. Om de själva har värdegrundsdemokrati på menyn eller inte, bryr sig inte svenska politiker om. 

Framställningen att Sverige minsann har importerat en konflikt är inte speciellt intressant. Det gör vi även – och med många invandringskritikers goda minne – när vi släpper in vapenföra ukrainska män i stora mängder. Nej, det intressanta här är att vårt våldsmonopol, rättsväsende och politiker inte tar klar ställning för upprätthållandet av ordning. Istället dagtingar de med fundamentala principer. Lägger enorma resurser på att tillåta blåingarna att uppehålla sig på platsen, när de proaktivt skulle kunna hålla dem borta. Sätter samtidigt igång värdegrundsbyråkratin för att underminera festivalens själva existens. 

Det finns 195 länder och 6-7000 språk i världen. Det borde inte vara svenska politikers uppgift att navelskåda alla dessa, oavsett hur många invandrare och deras ättlingar som uppehåller sig i Sverige. Däremot är det deras uppgift att tillse att lag och ordning råder.     

När jag ska lämna området via parkvägen österut, kommer en ung svart man gående i motsatt riktning. Han är vältränad. Klädd i t-shirt och träningsbyxor med en träningsryggsäck. Kanske är han på väg till eller från gymmet. Han har ett glest skägg av islamistmodell. Det som på svenska kallas skepparkrans.  

När han ska passera mig stannar han upp, tittar i fjärran mot festivalområdet och slår ut med armarna: “Är det här Sverige?”. Jag blir lite ställd och frågar om han är somalier. På ortensvenska säger han att han är eritrean. På en rak fråga om vilken sida han tillhör, svarar han: “Ingen – jag vill inte vara en del av det där”.

Sen följer han upp med: “Folk skjuts ihjäl och polisen är här”. Med kraftig betoning på “här”. Han är trevlig och har naturligtvis rätt vad gäller polisiära prioriteringar. 

Vi skakar hand innan vi skiljs. Ändå skaver det rejält. Han var så duktigt öppet svensk att han kände ett behov att inför mig – en helt okänd svensk man – bära vittnesmål om hur han inte tillhör endera sidan i den eritreanska konflikt han förstår att jag känner till. Som att jag skulle uppfatta honom som mer svensk än hans landsmän där borta.

Utan att tveka skulle han förmodligen bidra till att förbjuda festivalen. 

Bakom tangentbordet funderar jag på vad lärdomen är här. Kanske är det detta:

Eritrea visar att mångkultur endast kan existera uthålligt under en repressiv centralmakt. Varsågod att välja mellan det och kaos.

Vill man ha varken repressiv centralmakt eller kaos, så blir alternativet att välja bort mångkulturen. 

Det väljer jag.

Sven Valerio