Nej till pandemilag med oinskränkt makt till regeringen
Den enda möjligheten att leda landet i en pandemi kan inte vara att regeringen ges oinskränkt makt att stänga ned fri- och rättigheter utan att ens söka mandat i riksdagen för det. Om Alternativ för Sverige satt i riksdagen, skulle vi givetvis – som representanter för folket – vilja vara med i krisarbetet. En pandemilag kan behövas, eftersom ett samhälle måste kunna bekämpa dödliga farsoter på bästa möjliga sätt. Men varför skulle saken bli bättre av att regeringen själva tillåts besluta om detta och helt kringgå riksdagens syn på saken? I händelse av att åtgärderna skulle vara välmotiverade skulle regeringen få de mandat de behöver av riksdagen. I händelse av att åtgärderna är alldeles för långtgående eller ineffektiva, skulle riksdagen blockera regeringens möjligheter. Att regeringen vill runda riksdagen banar istället väg för att krishanteringen blir sämre och tappar all form av legitimitet.
Att viruset är verkligt, och skördar människoliv är oomtvistligt och därtill drabbas en del av långvariga negativa hälsoeffekter. Sjukvården drabbas av sekundäreffekter när operationer ställs in på grund av överbelastning – en sjukvård som redan innan Covid-19 var nära bristningsgränsen på grund av politiskt vanstyre.
Minskad ekonomisk aktivitet, som slår brutalt mot olika grupper, kan vara resultatet av såväl en skenande smittspridning som direkta restriktioner från den egna regeringen eller från kringliggande länder som stänger gränsen mot Sverige. Det är uppenbart att situationen är så problematisk att den aktivt måste hanteras av varje land, och att viktiga beslut ofta måste fattas med kort tidshorisont inom vitt skilda områden, inte minst om ekonomisk ersättning till de som drabbas.
Men krishantering är hela samhällets ansvar, inte bara den socialdemokratiska regeringens, och om Alternativ för Sverige hade suttit i riksdagen skulle partiet rösta nej till den nu föreslagna pandemilagen. Långtgående beslut om restriktioner av medborgerliga friheter måste fattas med brett mandat. En lag som ger regeringen carte blanche ger inte per automatik bättre krishantering, utan öppnar upp för oproportionerliga åtgärder och direkt missbruk.
Socialdemokraterna är framför allt ett maktparti – en regim som inte tvekar att slå ned hårt mot kritiker, något vi själva fått erfara. Det är inte långsökt att tro att även den här lagen kan missbrukas för att tysta oppositionella och stärka Socialdemokraternas ställning.
Under riksdagsvalet 2018 hävde Stockholms stad, på direkt order av det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård, Alternativ för Sveriges bokning av stora scenen i Kungsträdgården – i direkt strid mot svensk rättspraxis. Ett pressmeddelande kablades ut av Stockholms stad där det stod att: “Beslutet är taget efter att AfS talare polisanmäldes för hets mot folkgrupp vid en demonstration i Malmö i helgen. Hets mot folkgrupp är ett tydligt ställningstagande mot de mänskliga rättigheterna.”
Det de inte nämnde var att anmälan, som förstås lämnades in anonymt, var ogrundad, och med all sannolikhet producerad som den förevändning hon så desperat behövde för att stoppa Alternativ för Sveriges möte.
Och i bästa socialdemokratiska anda marknadsförde hon sig nu som demokratins försvarare – efter att just ha stoppat ett demokratiskt möte.
“Våra lokaler och anläggningar ska inte användas av dem som vill skada vår demokrati”, skrev hon i pressmeddelandet.
Lyckligtvis kunde evenemanget ändå genomföras på ett alternativt sätt, med en mindre scen, tack vare att tillståndet i ordningslagen redan var utställt, men om Socialdemokraterna fått sin vilja igenom – och haft de befogenheter man nu söker – är det enkelt att räkna ut att även polistillståndet hade rivits upp.
Den nya pandemilagen skulle således bana väg för ett samhälle där oppositionellas torgmöten blixtsnabbt kan ställas in med hänvisning till smittrisken, samtidigt som andra evenemang (gärna de S-märkta) får tummen upp – givetvis med hänvisning till att det är säkert.
Låter detta som vilda fantasier? Under den senaste tiden har det blivit tydligt att det socialdemokratiska etablissemanget i regeringen och i myndighetssverige predikat en sak men levt på ett helt annat sätt. Att en resa till Kanarieöarna är “nödvändig” för Dan Eliasson men under inga omständigheter för Nisse i Hökarängen, säger det mesta om socialdemokraternas syn på sina egna privilegier. Sedan flera år tillbaka arbetar regeringen febrilt med att få på plats lagstiftning för att förbjuda “rasistiska” organisationer. Under kategorin rasism faller självklart alla som man vill ska hamna där, av strategiska skäl. Fram med rasiststämpeln på varje misshaglig organisation som börjar utgöra ett hot mot den socialdemokratiska hegemonin, så är saken biff.
Sett i det ljuset blir det ännu mer problematiskt med en pandemilag som skulle ge laglig rätt för regeringen att förfölja dissidenter med penningböter som verktyg. Att dubbla måttstockar används har vi redan sett under sommaren, där Black Lives Matter samt muslimer som tar en hel gata i besittning inte fått se sina allmänna sammankomster upplösta av ordningsmakten.
Pandemilagen är framtagen i expressfart, och börjar gälla redan den 10 januari temporärt till den 30 september. Lagen ger mandat för regeringen att reglera antalet besökare inom olika verksamheter. I vissa fall kan verksamheten helt stängas ned under en tid. En del av dessa inskränkningar har redan genomförts med befintlig lagstiftning, så som begränsningar för allmänna sammankomster. Andra verksamheter har man inte kunnat stänga ned eller reglera med den lagstiftning som nu finns, och det är detta som skulle påverkas.
Alternativ för Sverige är ett parti som vill öka folkstyret. För detta har vi ett omfattande demokratipolitiskt program, med bland annat förslag om fler folkomröstningar. Detta är normalt sett det bästa sättet att besluta i stora frågor, och innebär att en sak får tid att diskuteras länge och väl, och att människors partilojalitet ofta försvagas eller försvinner helt till förmån för den viktigare sakfrågan. Stora projekt som saknar folkligt stöd kan inte beslutas högt över huvudet på medborgarna. Om folkomröstningar vore praxis i Sverige skulle till exempel det mångkulturella samhällsexperimentet aldrig ha kunnat genomföras.
Men alla frågor kan av praktiska skäl inte beslutas i folkomröstningar. Direktdemokratin måste kombineras med parlamentarisk demokrati, där folket överlämnar ansvar till politiker. För att minska den klyfta som uppstår mellan folket och politikerna (och deras tjänstemän) i den parlamentariska demokratin, föreslår vi en rad olika åtgärder. Det handlar om att maximera möjligheterna att folkviljan efterlevs, att legitimiteten för beslutsfattarna hålls hög, att risken för missbruk minimeras, och att faktiska övertramp kan beivras.
Rent konkret ska tjänste- och ämbetsmannaansvaret återinföras, så att tjänstemän med adekvat utbildning sitter med personligt ansvar och följer upprättade regelverk. Tjänstemän ska kunna dömas för försummelser. Även riksrätten ska återinföras så att politiker som missbrukar sitt mandat kan ställas till svars rättsligt. Riksrätten ska även möjliggöra tvingande offentliga utfrågningar. Personval ska införas enligt finsk modell där alla riksdagsledamöter är folkvalda istället för dagens system där de flesta är partivalda. En författningsdomstol bör införas, som skulle kunna motsätta sig grundlagsvidriga förslag och på andra sätt utgöra ett skydd mot politiskt maktmissbruk. Lagrådet är idag bara en remissinstans utan makt och kan enkelt köras över, vilket fallet med afghanlagen visar. Svensk statsförvaltning har allt mer kommit att påminna om det man läser om i bananrepubliker i tredje världen.
Alla dessa förslag – som bara är ett axplock från vårt program – grundar sig i insikten att makt korrumperar och att systemet därför måste designas på ett sätt att vi skyddas mot missbruk.
När regeringen nu söker mandat för en pandemilag ser vi stora risker med att alltför långtgående makt koncentreras i Rosenbads slutna rum, utan insyn från såväl riksdagen som folket i allmänhet. Ju mer makt, desto större måste ansvarsutkrävningen vara. Eftersom möjligheterna till detta med dagens politiska system är små, är den föreslagna maktförskjutningen till regeringen inte proportionerlig.
Givetvis måste en statsminister kunna leda landet även i svåra tider. Men den enda möjligheten till detta kan inte vara att ges oinskränkt rätt att stänga ned fri- och rättigheter utan att ens söka mandat för det. Om Alternativ för Sverige satt i riksdagen, skulle vi givetvis – som representanter för folket – vilja vara med i krisarbetet.
Om andra, ännu värre sjukdomar, till exempel ebola eller pest, skulle bryta ut i landet skulle alla partier behöva ta ansvar för att radikalt minska smittspridningen med ganska långtgående metoder. Det skulle definitivt kunna uppstå ett krisläge där verksamheter måste stängas eller besöksantalet regleras. Att få ett sådant mandat från riksdagen skulle inte vara några problem för vilken regering som helst, om skälen är goda. En regering som inte lyckas få de mandat den söker, ska också finna sig i det och respektera beslutet.
Ett samhälle kan inte lämna walk over i kampen mot epidemier och epizootier. En pandemilag som möjliggör långtgående åtgärder kan alltså behövas, men det måste i så fall ske med stor respekt för folkviljan och ansvarsutkrävningen. Vi kan inte se en enda anledning till att ge regeringen makt att kringgå den riksdag som är rikets högsta beslutande organ.
Föreställningen att mer makt till regeringen ger bättre resultat är felaktig. Av den anledningen valde också Per Albin Hansson att under andra världskriget kalla in en samlingsregering. Resultatet var gott, och hade knappast blivit bättre om stora delar av riksdagen, och därmed folket, stängdes ute från inflytande i svåra tider. Av den inställningen syns föga från dagens socialdemokrater. De har delegerat krishanteringen till en myndighet och Löfven har inte kallat partiledarna till några överläggningar alls. En statsminister, oavsett partifärg, borde kalla samtliga partiledare varje vecka. Sannolikt hade det stora antalet döda, samt de negativa effekterna på ekonomin, kunnat begränsas mer då.
Coronakommissionens första rapport var oväntat konkret och välformulerad, och den visar att det finns många saker som kunde ha gjorts men aldrig gjordes. Det står inte mellan en laissez-faire-politik eller en diktatorisk lockdown, utan däremellan finns mängder konkreta och vettiga förslag som skulle ha kunnat skydda våra äldre, räddat sjukvården och minskat det ekonomiska lidandet.
Förhoppningsvis är deras slutrapport lika konkret som den första. Stefan Löfven ville dock att deras rapport skulle bordläggas till efter valet 2022, för att regeringens stora misslyckande inte skulle påverka valutgången. Så blev det inte, gudskelov. Med detta i vetskap – att regeringen vill kväsa vår insyn i deras förehavanden och därmed vår ansvarsutkrävning – kan vi enkelt inse att det bakom pandemilagen sannolikt döljer sig liknande tankefigurer: All makt till Socialdemokraterna. Riksdagen, och folket, göre sig icke besvär.
Låt oss återskapa ordning i statsförvaltningen!
Gustav Kasselstrand
Partiledare
Mikael Jansson
Vice partiledare, f.d. ledamot av riksdagens försvarsutskott och försvarsberedningen