Demokratipolitik

De traditionella folkrörelser som dominerade svensk politik under större delen av nittonhundratalet är idag ett minne blott. Politik är numera en karriär snarare än ett kall; ett yrke snarare än ett förtroendeuppdrag. Idag är det vanligt att riksdagsledamöter och höga företrädare i kommuner och regioner aldrig haft ett jobb utanför politiken. Redan från tidig ålder har de skolats inom och av sitt parti, och sedan kunnat klättra i den politiska karriären genom att säga rätt saker och vara vän med rätt personer. Detta har gjort att partierna tagits över av en isolerad grupp yrkespolitiker -- en politisk oligarki med villkor och löner som vanliga medborgare bara kan drömma om. De har aggressivt trängt undan personer som verkligen skulle behövas i beslutsfattande position: människor som förvärvat kompetens och erfarenhet utanför politiken.

Alternativ för Sverige menar att politik inte bör vara ett yrke eller en karriär, utan åter ses som ett kall och ett uppdrag. Att vara politiker är inte något som bör definiera ens person, utan ett förtroende man förtjänar på grund av den erfarenhet och övertygelse som man har. Vi menar att den som blir politiker inte ska göra det av finansiell anledning, och vi vill därför reformera arvodessystemet. Politikerna ska inte, som idag, kunna bestämma sina egna löner eller kunna höja dessa. Ersättning ska istället betalas ut för utebliven inkomst, inte som fast lön på 70 000 kronor vilket är fallet idag. Detta skulle göra att riksdagen avspeglade folkets lönenivå i stort, istället för att alla riksdagsledamöter så fort de väljs in också blir höginkomsttagare och tjänar mer än 95 procent av befolkningen. Incitamenten att bli riksdagsledamot skulle då inte kunna vara rent ekonomiska.

Allt för frikostiga förmåner till riksdagsledamöter skadar förtroendet för politiken. Ovanpå de saftiga lönerna på 70 000 kronor i månaden, får politikerna gratisresor i business class, fria taxiresor, lägenheter i Stockholms innerstad och speciella traktamenten varje dag de är på plats i Stockholm. Utöver detta har de ett mycket generöst pensionssystem. I Politikersverige kan man således håva in förmåner som de flesta svenskar bara kan drömma om. Det har gjort att riksdagsledamöterna idag fjärmat sig från folket och blivit en modern politisk adel.

Alternativ för Sverige vill att politikernas villkor ska vara i linje med det som råder på arbetsmarknaden. Den som är kompetent nog att företräda svenska folket i vår högsta lagstiftande församling bör inte ha några svårigheter att hitta ett arbete efter fullgjort uppdrag. Om en ledamot upplever sig inte vara anställningsbar får vederbörande ansluta sig till a-kassa eller söka försörjningsstöd, precis som övriga medborgare. Inga egna gräddfiler ska gälla för politikerna.

Det svenska valsystemet premierar idag de politiska partierna på bekostnad av de förtroendevalda ledamöternas frihet och integritet. Därmed minskar också det svenska folkets möjligheter att utkräva ansvar av sina förtroendevalda. En av orsakerna till detta är att Sverige till skillnad från många andra länder saknar riktiga personval. Sveriges personvalssystem är mest en demokratisk chimär, eftersom det krävs att en kandidat måste nå upp till en procentspärr av partiets samtliga röster för att personkryssen alls ska räknas. Syftet med denna spärr är att minska folkets makt över vilka som blir invalda. Det innebär att det i praktiken är partierna som i mer eller mindre slutna processer bestämmer vilka som blir riksdagsledamöter. Därefter är varje utvald kandidat nästintill garanterad en riksdagsplats, även om han eller hon inte får några personröster alls. De är partivalda, inte folkvalda.

Det är allmänt känt att partierna sällan eller aldrig tar med personer som stått upp för sin egen övertygelse och det mandat som väljarna givit, om det samtidigt inneburit att ledamoten tvingats gå emot partilinjen. För att maximera sina chanser till omval ska man lyda blint och vara god vän med de som finns i partiets mäktigaste organ. Detta har resulterat i att Sverige troligen har världens svagaste och minst självständiga riksdagsledamöter. Dessutom har nuvarande slutna system gjort att medborgarnas kännedom om vilka ledamöter som valts från just deras valkrets, är i det närmaste obefintlig.

Alternativ för Sverige tycker att alla riksdagsledamöter ska vara folkvalda i ordets rätta bemärkelse. Vi vill därför införa ett riktigt personvalssystem, där de som får flest personröster av partiets väljare också är de som blir invalda. Det är ett enkelt och rättvist system som skulle bryta partiernas toppstyre och minska klyftan mellan folket och politikerna. Ett sådant system finns bland annat i Finland. Vår riksdag skulle bestå av självständigt tänkande och agerande människor, som känner ansvar inför de väljare som givit riksdagsledamoten förtroendet att förvalta folkets röst. Det skulle också öka intresset för politiken, och göra det nästintill omöjligt för svaga kandidater att bli invalda. En kandidat som blir invald och sviker sina löften till väljarna eller uppvisar en usel arbetsinsats på andra sätt, skulle också få svårt att få förnyat förtroende i nästa val.

Folkomröstningar är ett viktigt verktyg för att kunna pröva folkviljan i både nationella och kommunala frågor. Folkomröstningar leder till att en fråga kan debatteras under längre tid och att medborgarna sedan kan fatta ett informerat beslut i sakfrågan, vilket gör att beslut som tagits genom folkomröstningar har stor legitimitet. Beslut som saknar folkets stöd kan inte verkställas om de prövas direktdemokratiskt, något som dock är möjligt i den representativa demokratin eftersom politikernas uppfattning i en fråga kan skilja sig starkt från allmänhetens. Ett sådant exempel är införandet av euro som valuta, vilket hade blivit verklighet om politikerna själva fått bestämma. Folkomröstningar används tyvärr sparsamt i Sverige. Endast sex gånger har vi fått rösta på nationell nivå, och den senaste gången var för snart 20 år sedan. Den största förändringen i svensk historia, införandet av mångkultur, har heller aldrig blivit föremål för någon nationell folkomröstning. Inte heller har befolkningen någonsin tillfrågats om grundlagsändringar som genomförts, till exempel när EU-medlemskapet skrevs in 2010. Folkomröstningar idag är till råga på allt rådgivande, vilket gäller både på nationell och kommunal nivå.

Alternativ för Sverige kräver att fler folkomröstningar ska anordnas i syfte att stärka demokratin. Folkomröstningar ska genomföras även på kommunal nivå och i vissa fall också på stadsdelsnivå. Folkomröstningarnas resultat ska som regel vara tvingande, så att politiker inte kan negligera resultat som går emot deras vilja. Dessutom ska medborgarna själva kunna ta initiativ till folkomröstningar genom initiativ där tillräckligt många stödförklaringar insamlas, något som är omöjligt idag på nationell nivå och kraftigt begränsat på kommunal nivå. Ett godkänt medborgarinitiativ ska leda till att politikerna tvingas att utlysa folkomröstning i frågan. Denna modell finns idag i Schweiz.

Sveriges system med olika valsedlar för olika partier är unikt dåligt, och fungerar som en direkt påverkan av valet. Systemet premierar alla etablerade partier genom att de som fått över en procent i senaste riksdagsvalet får valsedlar betalda av skattebetalarna, och automatiskt utlagda i tusentals vallokaler. Nya partier däremot, som redan har små resurser jämfört med de skattefinansierade riksdagspartierna, måste själva betala sina valsedelskostnader och tillse att valsedlarna körs ut till alla vallokaler. Nuvarande system inbjuder även till valsabotage där aktivister kan stjäla valsedlar från partier de inte gillar. Ur miljö- och kostnadshänsyn är dagens ordning en katastrof.

Alternativ för Sverige eftersträvar att Sverige ska ha en neutral valsedel, där väljaren anger vilket parti och vilken kandidat han eller hon röstar på. Det skulle vara ett rättvist system där alla partier behandlas lika, och därmed stärka valresultatets legitimitet.

Sverige har idag en spärr till riksdagen på fyra procent. Det innebär att röster på partier som inte når upp till fyra procent automatiskt kastas i papperskorgen. Riksdagens sammansättning speglar därför inte valresultatet, eftersom alla röster inte räknas. En procentspärr har ingen annan funktion än att premiera de nuvarande partierna och avskräcka medborgarna från att rösta på nya partier.

Alternativ för Sverige anser att ett demokratiskt land ska säkerställa att riksdagens sammansättning avspeglar folkviljan så som den uttryckts genom valresultatet. Vi vill införa proportionella val genom att ta bort fyraprocentspärren och istället ersätta det med den naturliga spärren vilket skulle möjliggöra att grundlagens formulering om lika rösträtt efterspeglas i verkligheten. Ett sådant system finns i flera europeiska länder, bland annat Nederländerna. Den naturliga spärren för ett mandat i Sveriges riksdag skulle med dagens storlek på riksdagen vara omkring 0,3 procent. Med vår föreslagna storlek på riksdagen – 149 ledamöter – skulle det vara omkring 0,67 procent. Även kommunernas procentspärrar ska tas bort av samma anledning.

I Sverige äger kommun- och regionvalen rum samma dag som riksdagsvalet. Det är djupt olyckligt, eftersom de lokala valen hamnar i skymundan av riksdagsvalet. Det medför att viktiga kommunala frågor inte får den uppmärksamhet de förtjänar och att kommuninvånarna får svårt att göra ett informerat val när de går till valurnan. Den låga status som kommunvalet har kommit att få i Sverige måste uppvärderas. Kommuninvånarna ska veta vilka deras förtroendevalda är och vilka vallöften de gått till val på. Det är en förutsättning för ansvarsutkrävande.

Alternativ för Sverige vill att en separat dag för kommunvalet ska införas. Valdagen ska vara i mitten av riksdagens mandatperiod, när det är två år kvar till nästa riksdagsval. Valet kan äga rum som en nationell valdag för samtliga kommuner eller genom att varje kommun själv beslutar om egen valdag. Regionvalet avskaffas i och med att regionerna som politisk enhet tas bort och deras uppgifter flyttas till kommunerna respektive staten.

De svenska partiernas resa från folkrörelser till toppstyrda fåmannavälden har ackompanjerats av en övergång från medlemsfinansiering till statlig bidragsfinansiering. I dag kommer en försumbar del av partiernas budget från medlemsavgifter, medan lejonparten finansieras via skattsedeln. Detta har inneburit att de etablerade partierna i princip gjort sig oberoende av sina medlemmar. Att medlemsantalet successivt rasat har därmed inte varit något bekymmer för partierna. För 50 år sedan fanns inte något statligt stöd till partier, vilket gjorde att vår demokrati var betydligt mer livskraftig. Nuvarande system är skadligt eftersom det minskar de etablerade partiernas närhet till sina medlemmar. Dessutom innebär partistödet att riksdagspartierna får förmåner som påminner om ett oligopol: de bestämmer själva storleken på det och använder det som en konkurrensfördel mot nya partier, som blir utan.

Alternativ för Sverige anser att det är fullt tillräckligt att ekonomiskt stöd betalas ut av det parlament där ett parti är invalt (till exempel riksdagen), och där stödet är avsett att användas för det parlamentariska arbetet. Stödet ska knytas till ledamoten istället för att gå till partiet, och ska användas för att till exempel anställa sakkunniga eller delta i verksamhet som relaterar till riksdagsarbetet. Användningen av stödet ska redovisas offentligt.

Något generellt bidrag till partierna som de kan använda som ett allmänt tillskott i partikassan ska inte ges ut alls.

Fram till 1976 omfattades myndighetspersonal av tjänstemannaansvar. Vårdslös myndighetsutövning eller myndighetsmissbruk kunde då leda till att tjänstemannen blev personligt skadeståndsskyldig och dömdes till böter eller i allvarliga fall till fängelse. Domstol kunde även avskeda personen. Sedan tjänstemannaansvaret avskaffats, innebär det i korthet att anställda i statliga och kommunala myndigheter som begår fel i tjänsten inte längre omfattas av straffrättsligt ansvar. Därmed är det i praktiken fritt fram att medvetet, eller av inkompetens, missköta sitt ämbete. Eventuella påföljder sköts numera internt på myndigheten. Reformen på 1970-talet har lett till att tjänstemän i princip är straffrättsligt immuna. Numera finns endast brottet tjänstefel, och är begränsat till att bara omfatta de mest allvarliga fallen av felaktig myndighetsutövning (tvingande beslut). De allra flesta fall av felaktig myndighetsutövning omfattas inte av straffrättsliga påföljder. Dessutom fattar en myndighet många beslut som inte räknas som myndighetsutövning, men som ändå är mycket viktiga – till exempel när de ingår avtal, anställer personer, fattar ekonomiska beslut, eller förmedlar information till allmänheten.

Alternativ för Sverige menar att tillit till myndigheter, och de som är anställda där, är ett fundament för att kontraktet mellan staten och medborgarna ska kunna upprätthållas. Välfungerande och neutrala myndigheter är därför en vital del av demokratin. Som med alla andra organisationer utgörs även myndigheter av människor, vilket ställer särskilda krav på att de utövar sitt ämbete med största respekt för lag och rätt. Tjänstemannaansvar ska därför införas och ska omfatta alla beslut som fattas av tjänstemän på myndigheter. Detta är en förutsättning för att komma tillrätta med tjänstemän som är inkompetenta, korrumperade, eller som bedriver myndighetsaktivism. Förtroendet för myndigheter och stat upprätthålls i högsta grad av att tjänstemän kan hållas personligt ansvariga.

Det var inte bara tjänstemannaansvaret utan också riksrätten som avskaffades på 1970-talet. Det innebar straffrihet även för politiker, lämpligt nog i samma veva som den största förändringen i Sveriges historia planerades och verkställdes – omstöpningen från homogent till mångkulturellt samhälle med massinvandring som verktyg. Förändringen är att likna vid en kupp som skedde i det tysta och helt utan folkligt mandat. Sedan dess har tusentals och åter tusentals politiska beslut fattats med samma mål – att avskaffa Sverige som nation – och det pågår än idag.
Riksrätt har sedan upplysningen betraktats som en viktig del av maktdelningen i en civiliserad stat, och syftar till att kunna utkräva straffrättsligt ansvar av ministrar som grovt åsidosatt sitt uppdrag. I vissa länder, som USA, är riksrätten rent politisk och syftar endast till att parlamentarikerna ska kunna avsätta presidenten. I Norden och Europa har däremot riksrätten varit juridisk: domstol har haft möjlighet att utdöma straffrättslig påföljd till höga politiker som gjort sig skyldiga till grovt åsidosättande av sitt uppdrag. Än idag finns detta system kvar i våra grannländer.

Alternativ för Sverige vill att Sverige ska införa riksrätt. Riksdagen ska kunna besluta att väcka åtal mot nuvarande och tidigare regeringschefer eller ministrar, varpå den juridiska processen tas över av riksrätten, vars ledamöter består av domare från högsta domstolen. De politiker som har bidragit till planering, genomförande eller mörkläggning av det största experimentet i vårt lands tusenåriga historia – mångkulturen – bär ansvar för ett enormt lidande. De har förorsakat skador på den svenska nationen som kommer att ta generationer att reparera. Att som politiker vald av det svenska folket bidra till att samma folk gradvis minskar som andel och på sikt blir en minoritet i sitt eget land måste kunna bestraffas. Riksrätten är därmed svenska folkets yttersta medel för ansvarsutkrävning av sina politiker i exceptionella lägen. Redan nu finns erforderliga rubriceringar i brottsbalken – så som grovt tjänstefel, grov trolöshet mot huvudman, högförräderi och mutbrott – som kan användas mot politiker som bär ansvar.

Riksrätten ska även kunna användas för andra fall där ministrar och andra höga politiker grovt har missbrukat sin makt, till exempel genom mörkläggning av för nationen centrala händelser (som Estoniakatastrofen), förvägran att utlysa allmänna val, otillbörliga ingrepp i den fria åsiktsbildningen eller mötesfriheten, medveten skuldsättning av nuvarande och framtida generationer till utländsk makt (som EU-skuldpaketet), och andra brott som strider mot centrala bestämmelser i svensk grundlag och mot den allmänna uppfattningen om vilka beslut politiker ska kunna fatta.

Den svenska yttrandefriheten har gamla anor och den svenska tryckfrihetsförordningen, införd 1766, är den äldsta i världen. Yttrande- och tryckfrihet är grundläggande för vår demokrati, men även för vår framgång som ett innovativt och nytänkande land. Tyvärr finns idag långtgående inskränkningar i den svenska yttrandefriheten vilket hämmar den fria debatten.

Alternativ för Sverige vill se en kraftigt ökad yttrande- och tryckfrihet. Vi tror inte på tanke- eller yttrandeförbud. Kriminalisering av åsiktsyttringar är en särskilt farlig väg att gå, eftersom demokrati förutsätter fri åsiktsbildning. Oavsett hur stötande någon uppfattar en åsikt, symbol eller tanke måste den få yttras. Vi vill därför ta bort alla begränsningar av yttrande- och tryckfriheten som hotar den fria debatten. Särskilt angeläget är det att avskaffa hets mot folkgrupp. Paragrafen utgör en allvarlig inskränkning i den fria debatten och är i direkt strid med grundlagen. Det handlar inte bara om de som lagförs för sina åsikter varje år, utan också om alla dem som inte vågar yttra sig och om dem som utsätts för förtal och karaktärsmord genom okynnesanmälningar.

Offentlighetsprincipen är grundläggande för vårt styrelseskick. Långtgående transparens är avgörande för medborgarnas rätt till insyn och ansvarsutkrävande. Ändå brister statliga och kommunala förvaltningar genomgående i utövandet av offentlighetsprincipen. Det leder till ökad korruption, slöseri och ineffektivitet med våra skattepengar, och till att beslut som saknar folkligt mandat kan genomdrivas i det tysta.

Alternativ för Sverige anser att en stärkt offentlighetsprincip är viktig för Sverige. Vi vill att dokument enklare ska tillgängliggöras både digitalt och i pappersform, och att det alltid ska vara gratis att begära ut handlingar. Repressalier ska utdelas för den som försummar sin skyldighet att lämna ut offentliga dokument. Det är självklart att även statligt och kommunalt ägda företag ska omfattas av offentlighetsprincipen på samma sätt som övriga delar av staten och kommunerna gör. SVT är ett exempel på ett företag som omsätter mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar, utan att omfattas av offentlighetsprincipen. Inskränkningar i offentlighetsprincipen ska finnas när det handlar om att skydda enskilda medborgares integritet och privatliv, inte för att skydda politiker och tjänstemän med makt.

Sveriges riksdag är, sett till vår befolkning, stor. I jämförelse med många likvärdiga länder har vi betydligt fler riksdagsledamöter per medborgare. Detta gör att det stora flertalet av riksdagsledamöterna är okända för allmänheten, och att många ledamöter kommer undan med en högst medioker arbetsinsats, utan att väljarna reagerar. Det stora antalet ledamöter har lett till att många saknar reella arbetsuppgifter, och antingen kan sitta av tiden i lugn och ro eller frisera sin meningslösa tillvaro i riksdagen genom att lägga ett stort antal motioner av låg kvalitet, enbart i syfte att höja statistiken. Många exempel finns på ledamöter som använder sin tid i riksdagen åt att läsa heltidsutbildningar eller ägna sig åt personligt varumärkesbyggnade på sociala medier medan riksdagsarbetet helt lämnas åt sidan.

Alternativ för Sverige vill minska antalet riksdagsledamöter. Vi menar att detta skulle öka det folkliga ansvarsutkrävandet, få bort de ledamöter som enbart lyfter arvode utan ansträngning, och öka fokus på verkliga förslag och idéer. Med en sådan reform skulle antalet utskott kunna minskas och därmed även kostnaderna för riksdagsförvaltningen och ledamöterna. Det skulle höja riksdagens status och sätta ledamöterna i arbete.

Sveriges riksdag utgörs av utskott. Där förs de viktiga diskussionerna och där fattas de viktiga besluten, som senare av ren formalia klubbas igenom i kammaren. Men utskottsmöten är inte offentliga, vilket betyder att riksdagens stora beslut i praktiken tas bakom stängda dörrar utan allmänhetens insyn. Allmänheten måste få veta hur deras riksdagsledamöter presterar och vilken politisk kohandel som sker mellan partierna inför olika förslag. Samma problematik finns i kommunala nämnder.

Alternativ för Sverige anser att politikens skyddade verkstad måste brytas. Vi vill istället göra alla utskottsmöten i riksdagen offentliga, såvida inte exceptionella omständigheter föreligger, såsom hot mot rikets säkerhet eller annan sekretess. Samma öppenhetsprincip ska gälla kommunerna och deras nämnder. Möjlighet för medborgarna att offentligt fråga ut politiker ska införas på nationell och kommunal nivå.

En anledning till det minskande intresset av att både engagera sig politiskt och delta i den politiska processen är känslan av vanmakt. Detta beror till stor del på den maktförflyttning som skett från Sverige till EU. I dag är den svenska riksdagens makt kraftigt beskuren och huvuddelen av besluten tas högt ovanför svenska folkets huvuden, antingen i Bryssel eller genom andra överstatliga organ och avtal.

Alternativ för Sverige vill att makten återförs till det svenska folket och dess valda företrädare. Därför vill vi lämna EU och utöver det göra en grundlig genomgång av de internationella avtal som tidigare regeringar förbundit Sverige till. I de fall dessa begränsar Sveriges självbestämmande, och därmed folkviljan, är det vår inställning att Sverige ska lämna ingångna avtal.

Ett allt mer förekommande fenomen inom svensk politik är lobbyism, där olika särintressen försöker påverka våra folkliga företrädare genom kampanjarbete, uppvaktning och ibland till och med färdiga motionsförslag. Det har dessutom avslöjats att hundratals tidigare riksdagsledamöter, av vilka många numera arbetar i näringslivet eller i lobbygrupper, har fri tillgång till Sveriges riksdag och därmed kan frottera sig med makthavarna. De täta banden mellan folkvalda och lobbyister undergräver den demokratiska processen. Lobbyism riskerar att kringgå syftet med demokratin, eftersom ekonomiskt starka intressen får otillbörligt inflytande över den förda politiken utan allmänhetens kännedom. En liten klick mäktiga lobbyister kan därför påverka folkets representanter att ändra uppfattning -- antingen medvetet eller omedvetet -- i en riktning som inte är demokratiskt förankrad. I många länder finns därför särskilda lagar som reglerar lobbyism, men inte i Sverige.

Alternativ för Sverige vill att Sverige inför lobbylagar. Vi menar att företag, organisationer och individer som ägnar sig åt lobbyism bör registreras och att deras finansiering bör tydliggöras så att deras intressen blir tydliga. Vi vill även att folkvaldas möten med lobbyister ska redovisas, så att väljarna vet om deras representanter riskerar att ha blivit påverkade. Tidigare riksdagsledamöter ska inte ha passerkort till Sveriges riksdag.

Ett statligt kontrakt är ofta attraktivt för privata aktörer, eftersom det rör sig om stora belopp och långa löptider. Därför är tidigare högt uppsatta personer inom staten attraktiva medarbetare på de företag som ägnar sig åt offentlig upphandling. Även för lobbyorganisationer är tidigare politiker och tjänstemän högintressanta, på grund av att de har möjlighet att påverka myndighetsbeslut eller utformningen av lagförslag. I Sverige saknas lagar som reglerar detta (med undantag för tjänstemän i Riksbanken). Höga politiker eller tjänstemän kan avsluta sitt arbete på fredagen, och på måndagen börja hos en privat aktör med ekonomiska intressen i den verksamhet man precis har lämnat. Detta borgar för jäv och korruption, då personen innehar viktig information och fortsatt har kontakter och inflytande inom den politiska processen.

Alternativ för Sverige vill att karenstid ska införas för tjänster som är av sådan natur, att arbetet är oförenligt med politikerns eller tjänstemannens tidigare uppdrag och att arbetet skulle innebära en risk för otillbörlig påverkan på den politiska processen. Liknande lagar finns i alla andra OECD-länder, men inte i Sverige.

I dag sker en rad utnämningar -- oavsett regeringssammansättning -- av före detta politiker eller nära vänner till dessa. Trots att regeringen numera utannonserar tjänster finns ingen transparens i anställningsförfarandet. Regeringens överväganden och övriga kandidaters lämplighet är därför inte tillgängliga för allmänheten. Det faktum att en stor andel av utnämningarna går till partiaktiva, oavsett blocktillhörighet, har lett till en bild av utbredd vänskapskorruption och där höga statliga poster används som belöning eller reträttpost för före detta politiker.

Alternativ för Sverige förespråkar en meritokratisk syn på utnämningsmakten. Vi menar att kompetens ska vara avgörande och att svenska folket förtjänar de absolut bästa myndighetsföreträdarna. Med tanke på det vanstyre av myndigheterna som råder i Sverige idag och den svågerpolitik som präglat utnämningarna, vill Alternativ för Sverige att alla myndighetschefers jobb ska utlysas offentligt. Därefter inleds en öppen process för att tillsätta den med högst kompetens istället för den med rätt partibok.