Ekonomisk politik

Sverige har idag ett av världens högsta skattetryck, men välfärden är långt ifrån världens bästa. Samtidigt som skatterna under lång tid varit på höga nivåer, sker en ständig kvalitetsförsämring av välfärden. Trots, eller snarare på grund av, det höga skattetrycket blir välfärden allt sämre. Det beror på att skattepengar inte hanteras varsamt i Sverige och att politikernas standardmetod är att tillskjuta mer pengar till verksamheter som egentligen lider av systemfel snarare än resursbrist.

Alternativ för Sverige vill återetablera respekten för skattebetalarna. Självklart behöver välfärden och andra centrala funktioner i samhället finansieras via skattsedeln, men skattetrycket ska hållas på lägsta möjliga nivå som krävs. Om pengar saknas, måste fokus vara på att skära ned i de många meningslösa utgifter som finns, snarare än att höja skatten ytterligare. Exempel på kostnader där besparingsmöjligheter finns är till exempel invandring, EU-avgift, utlandsbistånd, samt byråkrati och bidragspengar inom offentlig verksamhet. Sverige ska ha världens bästa välfärdssystem. I vårt samhälle ska medborgarna kunna lita på att välfärden finns där för den som verkligen behöver det. Medborgarna ska också kunna lita på att arbete lönar sig och att man får behålla en betydligt större del av lönen än idag så att den enskilda medborgarens ekonomiska frihet ökar.

Sveriges skattesystem har utvecklats successivt och under lång tid. Regeln har dock varit att skatter införts snarare än avskaffats. Sedan den stora skattereformen i början av 1990-talet har hundratals olika ändringar genomförts vilket gjort skattesystemet komplicerat och i vissa delar ogenomskådligt. Den förenkling av skattesystemet som den stora skattereformen syftade till har numera alltså gått om intet. Marginalskattesatsen är så hög i Sverige – för många löntagare över 50 procent – att löneökningar till stor del äts upp av skatter. Myndigheterna tar majoriteten av det värde som ditt arbete skapat, vilket inte är rimligt.

Alternativ för Sverige vill inte bara sänka skatten, utan också förenkla skattesystemet. Det bästa sättet att åstadkomma detta är genom att överge progressiviteten och istället införa platt skatt. I praktiken är detta enkelt att åstadkomma. Avskaffa den nuvarande statliga skattesatsen, samt de många olika avdragsnivåerna. Inför istället ett enda grundavdrag på de första 50 000 intjänade kronorna för alla arbetstagare. Först på inkomster därutöver, betalar man skatt. Eftersom vi har kommunal beskattningsrätt skulle den platta skattesatsen med vårt system alltså vara den kommunalskatt som råder där du bor. Det finns en missuppfattning om att platt skatt innebär att den som tjänar mer, betalar mindre i skatt. Så är inte fallet. Platt skatt säkerställer istället att person A, om han tjänar dubbelt så mycket som person B, också betalar dubbelt så mycket i skatt. Ett sådant platt skattesystem finns redan inom kapitalbeskattningen, varför det vore rimligt att införa det inom inkomstbeskattningen också. Det enklare skattesystemet skulle möjliggöra enorma besparingar inom skatteförvaltningen. Det skulle också öka förståelsen och legitimiteten för hela skattesystemet.

Mervärdesskatten, populärt kallad moms, är en skatt på konsumtion och betalas av konsumenten vid köp. I dagsläget existerar en rad olika momssatser för olika varor och tjänster – 6, 12 och 25 procent. En del varor och tjänster är helt momsbefriade. Momsen är och förblir en viktig skatt, då den drar in över 500 miljarder och utgör omkring en fjärdedel av landets totala skatteintäkter. Det vore därför inte realistiskt att avskaffa den.

Alternativ för Sverige vill däremot avskaffa dagens system med differentierad moms. Olika momssatser leder till onödig byråkrati, krångel för företagare och osäkerhet för konsumenter. Det öppnar även för lobbykampanjer, då mäktiga lobbyister försöker påverka politikerna att gynna enskilda företag eller branscher genom momssänkningar på vissa varor eller tjänster. I likhet med de förenklingar vi vill göra vad gäller inkomstbeskattningen, vill vi även förenkla momsbeskattningen. Det är fullt tillräckligt att varor och produkter momsbeskattas med en standardsats, eller helt momsbefrias, utan olika momsskattesatser däremellan.

I Sverige finns ett kommunalt utjämningssystem för att samtliga medborgare, oavsett vilken kommun man bor i, ska ha rätt till välfärd och annan offentlig service som är lagstadgad i kommunallagen. Tanken med systemet är god: det obestridligt att många kommuner inte skulle kunna upprätthålla samhällskontraktet om det inte vore för det kommunala utjämningssystemet. Samtidigt har systemet kommit att missbrukas på ett sätt som det inte var tänkt, och det behövs därför reformer för att säkerställa att kommunerna endast använder kommunala utjämningspengar när inga andra utvägar finns.

Alternativ för Sverige är för nationell solidaritet, och har därför inga principiella invändningar mot att en begränsad omfördelning sker mellan kommuner. Däremot kan vi inte acceptera att utjämningssystemet utnyttjas av vanstyrda kommuner istället för att dessa genomför nödvändiga reformer för att få sin ekonomi i balans. Större delen av pengarna i systemet går idag till större kommuner, inte till landsbygdskommuner. Ju större invandringsmottagande, desto mer pengar erhåller en kommun ur systemet. För att en kommun ska kunna ta emot stöd av det kommunala utjämningssystemet anser vi att de måste presentera ekonomiskt underlag till staten som konkret visar hur man har tänkt att bryta sitt bidragsberoende. För kommuner som inte vidtar adekvata åtgärder för att få sin budget i balans ska heller inte få stöd. Endast de kommuner som fortfarande går med underskott, trots att nödvändiga åtgärder har vidtagits, kan dock fortsatt få del av stödet.

Många svenskar underskattar hur högt skattetrycket är. Enligt organisationen Skattebetalarna betalar medborgarna 50 procent mer skatt än de själva tror (20 procentenheter mer). De indirekta skatterna på arbete – arbetsgivaravgifterna – är en av de viktigaste inkomstkällorna för staten. Totalt står dessa för över 600 miljarder, omkring en fjärdedel av de totala skatteintäkterna och nästan lika mycket som de direkta skatterna på arbete (inkomstskatterna). Arbetsgivaravgifterna är dock osynliga för arbetstagaren då dessa redan är dragna när löntagaren får bruttolönen, men uppgår till drygt 30 procent av bruttolönen. Även om delar av arbetsgivaravgifterna förvisso är just avgifter – alltså betalningar som kan knytas direkt till en arbetstagares socialförsäkringsförmåner – kvarstår faktum att stora delar av kostnaden är skatt.

Alternativ för Sverige anser att medborgarna måste få kunskap om hur mycket skatt de betalar. Därför vill vi lagstadga att arbetsgivaravgifter synliggörs på lönespecifikationen, både den totala kostnaden samt hur kostnaden fördelats till de olika poster som arbetsgivaravgifterna utgör. Vi är övertygade att om folket verkligen förstod hur mycket de betalade, skulle det leda till ökat ekonomiskt ansvarsutkrävande gentemot politiker och myndigheter. Det skulle i sin tur leda till en mer effektiv resurshantering och statsförvaltning.

Socialbidrag, eller försörjningsstöd som det formellt kallas, kan idag erhållas utan någon som helst motprestation. Så mycket som 15 procent av Sveriges arbetsföra befolkning lever idag på socialbidrag, med en extrem överrepresentation av invandrare och utrikes födda som utgör över hälften av mottagarna. Enligt Socialstyrelsen mottar omkring 200 000 hushåll socialbidrag. Av dessa är hela 63 procent utrikes födda. Långvarigt bistånd bland gifta par utbetalas i nio av tio fall till utrikes födda, enligt myndighetens statistik för 2021.

Alternativ för Sverige anser att det är förkastligt att hundratusentals personer lever på socialbidrag utan att göra någon motprestation. Det passiviserar människor och får bidragen att framstå som en permanent inkomstkälla snarare än något temporärt. Sveriges offentliga sektor har dessutom enorma behov av arbete som bör utföras, men som idag inte gör det av kostnadsskäl eller som upphandlas av privata aktörer till hög kostnad. Vi vill att kommuner ska kunna ställa krav på att bidrag erhålls mot motprestation. Det kan handla om insatser i kommunal, regional eller statlig verksamhet. Tackar man nej till anvisad arbetsuppgift eller utbildning dras bidraget in, såvida inte läkarintyg kan uppvisas som förhindrar personen att genomföra ett visst arbete. Detta arbete skulle dessutom vara till gagn för bidragstagarna själva, som får utföra ett arbete som är viktigt för samhället. Det ger dem nyttiga erfarenheter och kompetens, vilket förbättrar deras anställningsbarhet på den ordinarie arbetsmarknaden i stort.

Idag finns ett 10-tal olika former av subventionerade anställningar, som innebär att staten täcker delar av lönekostnaden för en person. De flesta av dessa anställningsformer har tillkommit under de senaste tio åren. Kostnaden har under samma tid skjutit i höjden och uppgår idag till mångmiljardbelopp. Ofta införs subventionerade anställningar med förevändningen att det ska leda till en permanent anställning, men ofta uteblir denna effekt. De stora subventionerna gör istället att arbetsgivaren väljer att avsluta anställningen när tidsperioden går ut, och anställer sedan någon annan att göra samma arbete. Man rullar alltså subventionerade anställningar på varandra, för att undvika att betala ordinarie lönekostnader. En effekt med subventionerade anställningar är att den döljer arbetslöshet, då den som har denna anställningsform räknas som sysselsatt. Dessutom snedvrider de subventionerade anställningarna konkurrensen på arbetsmarknaden genom att subventionerna är avsedda för, och nyttjas av, invandrare. Funktionshindrade drabbas hårt, då de tvingas konkurrera med fullt arbetsföra människor som har rätt till lönesubventioner. När lönesubventioner utvidgas till att gälla allt fler grupper i samhället, vilket nu skett, är det de som verkligen behövde subventionerna från första början som blir de stora förlorarna.

Alternativ för Sverige anser att subventionerade anställningar ska vara avsedda för människor med fysisk eller mental funktionsnedsättning. Här fyller subventionerna ett syfte, då de möjliggör för dessa människor att få ett arbete istället för att riskera ett liv i arbetslöshet och utanförskap. Lönesubventionerna har i detta fall främst socialpolitiska skäl.

Ränteavdraget i Sverige innebär att 30 procent av ränteutgifterna är avdragsgilla (för ränteutgifter över 100 000 kronor är avdraget 21 procent). Ränteavdraget uppgår på en aggregerad nivå till tiotals miljarder kronor varje år och kommer nu formligen att explodera i takt med att räntekostnaderna stiger snabbt. Ränteavdraget infördes för att fler skulle ha råd att köpa en bostad, men i praktiken har det lett till det motsatta genom att öka hushållens belåning och därmed driva upp bostadspriserna till nivåer ingen hade kunnat föreställa sig. Ränteavdragen har stängt ute miljoner människor från bostadsrättsmarknaden som ändå inte har råd att ta så stora lån. I praktiken fungerar därför ränteavdragen som en riktad subvention till de som redan har en bostadsrätt. Dessutom kan ränteavdrag göras även på andra lån.

Alternativ för Sverige vill verka för att uppmuntra till sparande snarare än lån. Vi vill därför fasa ut hela ränteavdraget genom en successiv minskning av avdraget under en tidsperiod. De omfattande inkomstskattesänkningar som vi föreslår, är mer rättvisa då de går till hela befolkningen. Personer med stora ränteutgifter kommer alltså inte att riskera en ekonomisk chock då de, som alla andra, får mer pengar över i plånboken efter skatt.

Samtidigt bör sparande uppmuntras mer än vad som är fallet idag. De ökade skatteintäkter som staten får av ett slopat ränteavdrag, bör användas för att finansiera en sänkning av kapitalskatten som idag är 30 procent. I praktiken handlar det alltså om en skatteväxling som premierar sparande istället för lån.

Flera andra åtgärder krävs för att komma tillrätta med överbelåningen i samhället. De stora vinnarna på dagens system är storbankerna, som gör ofattbara vinster på att stora delar av befolkningen blivit ränteslavar. Bankerna ska ha betydligt högre kapitaltäckningskvoter än idag, vilket minskar utlåningen och därmed även penningmängden. Vi vill även ändra attityden till lån genom mer omfattande amorteringskrav. Den som lånar måste vara beredd på att lånet ska börja amorteras omedelbart och att hela lånet ska betalas tillbaka på sikt, vilket innebär en återgång till den historiska normen från dagens exceptionella lånekarusell. För att ökad amortering ska vara ekonomiskt möjlig krävs naturligtvis att våra föreslagna skattesänkningar genomförs.

En central del av välfärden är att ha en pension som är tillräcklig, så att åren efter arbetslivet blir trygga och goda. Dessvärre är pensionerna i Sverige eftersatta, vilket gör att hundratusentals pensionärer får ekonomiska bekymmer och lever med ständig oro för hur vardagen ska gå ihop. Istället för att belönas för ett långt arbetsliv, upplever många ålderdomen som ett straff där man tvingas göra avkall på de drömmar man har haft om livet som pensionär. Särskilt drabbade är de hundratusentals fattigpensionärer som lever på garantipension, men de låga pensionerna drabbar i stor utsträckning också den som har allmän pension. För normalinkomsttagare är den allmänna pensionen nästan 50 procent lägre än den lön man hade före pension. Vidare anser vi att det behövs större likvärdighet i systemet så att man inte riskerar att missgynnas enbart på basis av vilket år man är född. Pensionerna är för viktiga för att behandla som ett ålderslotteri.

Alternativ för Sverige vill genomföra flera reformer för att förbättra den ekonomiska situationen för Sveriges pensionärer. Garantipensionen ska höjas kraftigt. De höjningar som har skett de senaste åren har varit otillräckliga. En riktlinje borde vara att garantipensionen ska vara omkring 15 000 kronor. När det gäller de allmänna pensionerna är en rimlig riktlinje att fler ska få ut omkring 80 procent av lönen de hade före pension. Utöver detta måste bostadstillägget öka, så att fler får möjlighet att bo kvar i sitt hem istället för att flytta. Med vårt förslag skulle fler kunna bo kvar i sin lägenhet även efter att partnern avlidit. Ett annat viktigt förslag som vi driver är att införa fri tandvård på samma sätt som övrig sjukvård, vilket särskilt skulle gynna pensionärer. Slutligen bör premiepensionsystemet avskaffas då det på det stora hela varit ett misslyckande.

Ett ständigt återkommande problem i dagens samhälle är att några av de viktigaste funktionerna i välfärden lider av personalbrist. Personalbristen uppkommer av att lönerna är för låga. Det gör att färre söker sig till dessa yrken och att de som arbetar där i större utsträckning säger upp sig.

Alternativ för Sverige vill omvärdera synen på arbete i välfärdens kärnuppgifter, i synerhet inom omsorgen. De kallas ofta felaktigt “enkla arbeten”, som om vem som helst skulle vara lämplig att ta hand om äldre och andra grupper i samhället som har behov av omsorg. Dessa yrken är viktiga och ställer särskilt stora krav på arbetstagaren att ha goda kunskaper inom området, god språkförmåga, social kompetens, empati och stresstålighet. Den låga lön som det allmänna idag betalar för några av de viktigaste yrkena i välfärden, till exempel personal inom hemtjänst och äldreomsorg, gör det nästintill omöjligt att hitta personal som uppfyller detta. Med tanke på det viktiga uppdrag personalen har, måste yrkena uppvärderas och det görs genom betydligt högre lön, personaltäthet och bättre arbetsvillkor. Samma problematik finns även inom vården där stora delar av personalen arbetar med alldeles för låg lön och under svåra arbetsförhållanden.

Tragiskt nog har digitaliseringen orsakat ett tillstånd där Sverige redan idag i stor utsträckning är kontantlöst, trots att inget formellt beslut fattats om detta. Situationen har uppkommit genom att banker och företag givits rätten att vägra hantera kontanter. Den som försöker betala med kontanter blir ofta avvisad eller närmast dumförklarad. Mynt och sedlars ställning som lagligt betalningsmedel upphör därmed de facto när de inte längre går att använda.

Vi menar att fysiska kontanter är nödvändiga av flera skäl. Elektroniska betalsystem är uppenbart känsliga, och allvarligare störningar som slår ut IT-infrastruktur riskerar att drabba landet och dess medborgare svårt om kontanter inte kan användas. Dessutom leder ett kontantlöst samhälle till att medborgarna hamnar ekonomiskt helt i bankernas händer. Ingen kan längre leva utan att banken har full insyn i exakt vad du lägger dina pengar på. För att säkra kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel måste företag vara skyldiga att ta emot kontanter, om inte synnerligen starka skäl finns för att bevilja undantag från detta. Även bankernas tillstånd att bedriva bankverksamhet ska villkoras med att de hanterar kontanter. Även med dessa reformer kommer digitala betalningar förstås att vara dominerande i samhället. Därför kvarstår behovet av ökade möjligheter till digital anonymitet och integritet i betalningssystemen. Vi ser även positivt på den framtida digitala krona, e-kronan, som riksbanken nu utreder, vilket skulle möjliggöra för en person att genomföra betalningar som inte registreras hos en affärsbank.

LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, finns till för att hjälpa personer med en omfattande funktionsnedsättning. Att denna grupp är i stort behov av stöd från samhället är uppenbart. Därför måste LSS-lagstiftningen utformas så att den som verkligen är i behov av stöd också får det. Systemet hotas idag tyvärr av omfattande fusk och bedrägerier inom den delen av LSS som berör assistansersättning, där oseriösa eller kriminella bolag tillskansar skattemedel genom att personer överdriver eller simulerar vårdbehov.

Utöver fusket, är ett stort problem de mycket långtgående kommunala skillnader som finns. Detta är ett resultat av att kommunerna har huvudansvaret för LSS. Trots att stödet är lagstadgat och borde vara lika inom alla kommuner, är det uppenbart att en kommuns ekonomi påverkar de bedömningar som görs gällande vem som har rätt till vilken typ av stöd. Det finns idag 10 olika stödformer inom LSS.

Alternativ för Sverige vill säkerställa en mer jämlik tillgång till vård och omsorg över hela landet. Därför måste LSS reformeras så att staten tar ett större ansvar för både styrning och finansiering. Vidare behövs betydligt striktare regler för att motverka fusk inom assistansersättningen. Utländska bolag ska överhuvudtaget inte kunna få tillstånd. Inte heller ska utländska medborgare eller utlandsbosatta kunna arbeta som assistenter.

Riksbanken utformar idag penningpolitiken med det påstådda målet att svenska kronan ska behålla sitt värde över tid. I praktiken har man dock ett annat mål. Det enda sättet att hålla ett fast penningvärde är att undvika inflation helt. Riksbanken har istället anammat ett mål om att inflationen ska vara två procent, vilket gör att de två mål man har – fast penningvärde och två procents inflation – går stick i stäv med varandra. Med två procents inflation per år, med andra ord två procents värdeminskning, är det förstås omöjligt att upprätthålla pengarnas värde.

Alternativ för Sverige anser att tvåprocentsmålet måste överges. Det finns inga goda skäl till att varje år eftersträva inflation – i synnerhet inte om det övergripande målet med riksbankens verksamhet är att försvara pengarnas värde. Målet om två procent, som infördes 1993, är godtyckligt satt och inte ens riksbanken kan förklara logiken i det.

“Att man valde just 2 procent berodde bland annat på att inflationen hade växlat ned till 2 procent, vilket bedömdes vara i linje med prisstabilitet i ett europeiskt perspektiv”, skriver man på sin hemsida, men kan inte förklara hur det går ihop med målet att försvara pengarnas värde. Vi förordar ett inflationsmål på noll procent, vilket skulle göra att pengarna behåller sitt värde över tid.

Att Sverige kunde lyfta sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder möjliggjordes av vårt folks hårda ansträngningar och innovationsrikedom. Det finns fler exempel på länder som i modern tid gått från fattigdom till rikedom, utan att erhålla bistånd, medan de mest biståndsberoende länderna står still eller i vissa fall går bakåt i utvecklingen. Den svenska biståndspolitiken har i årtionden varit ett enda stort misslyckande som kostat det svenska folket enorma summor, utan att några långsiktigt positiva resultat kunnat uppvisas. Biståndspolitiken fungerar även som en mycket lukrativ bransch att göra karriär i, inte minst för politiker och tjänstemän. Kostnaden har länge legat på över en procent av BNI, motsvarande över 50 miljarder kronor per år. Den borgerliga regeringens minskning av budgeten är högst marginell, och Sverige kommer även i fortsättningen vara en av världens största biståndsgivare.

Alternativ för Sverige vill att utlandsbiståndet slopas i sin helhet. Det kostsamma biståndet motiveras ofta med goda föresatser, men i praktiken gör det länder biståndsberoende och passiviserade. Det är helt enkelt svårt, för att inte säga omöjligt, att långsiktigt bekämpa fattigdom med hjälp av bistånd. En stor del av biståndet försvinner dessutom i korruption eller administration. En annan mindre belyst aspekt, men nog så allvarlig, är att svenskt bistånd ofta har försämrat våra relationer till andra länder genom att biståndet använts för påverkansoperationer i landet. Det tydligaste exemplet på detta är det partianknutna biståndet, som endast riksdagspartier har rätt till genom så kallade partianknutna biståndsorganisationer (PAO). Varje år används mångmiljonbelopp för att finansiera oppositionella politiska rörelser. Om andra stater hade agerat på samma sätt och finansierat svenska partier, hade vi med rätta fördömt det som utländsk olaglig påverkan av svensk politik.

Biståndsbudgeten ska vara noll. I undantagsfall ska bistånd kunna användas, men då endast som en engångsföreteelse som beslutas särskilt. Det kan vara aktuellt till exempel för katastrofhjälp eller flyktinghjälp i vårt närområde. Ett konkret exempel på detta, som vi fört fram, var att hjälpa Ukrainas grannländer med mottagandet av ett stort antal ukrainska flyktingar. Viss betalning till andra länder för att möjliggöra att de tar emot sina egna medborgare, eller betalning till tredje land om ursprungslandet vägrar ta emot, skulle också kunna bli aktuellt. Det är dock inte att betrakta som bistånd i ordets rätta bemärkelse, då betalningen i dessa fall avser en konkret motprestation.

En central myndighet i svensk arbetsmarknadspolitik är Arbetsförmedlingen, som får stora anslag varje år med den förmenta uppgiften att förmedla arbeten till arbetslösa. Dessvärre uppvisar myndigheten usla resultat och har gjort så under lång tid, vilket även återspeglas i det folkliga förtroendet som är på bottennivå. De som fått arbete via Arbetsförmedlingen är de närmare 10 000 som arbetar på myndigheten, och en försumbar andel av den ordinarie arbetskraften. De arbeten som förmedlas är nästan uteslutande subventionerade (bidragsfinansierade) arbeten där arbetsgivaren är tvungen att gå via Arbetsförmedlingen för att få ut bidragen.

Alternativ för Sverige anser att Arbetsförmedlingen ska läggas ned. Arbetsförmedlingens själva namn antyder att arbete mellan arbetstagare och arbetsgivare skapas genom förmedling av en myndighet. Det naturliga och mest effektiva sättet är istället att arbetstagare och arbetsgivare söker upp varandra utan mellanhänder. De allra flesta anställningar sker på det sättet, och det är viktigt att befolkningen inser det: man måste själv vara aktiv för att få arbete, man kan inte räkna med att denna insats ska göras av någon annan – allra minst en statlig myndighet. Vi säger även nej till privata arbetsförmedlingar om villkoret är att dessa ska finansieras med skattepengar, vilket ofta förs fram av borgerligheten. Det står vem som helst fritt att starta en privat arbetsförmedling utan skattepengar. Redan idag finns detta genom de många olika privata rekryteringsföretag som verkar på den svenska arbetsmarknaden. Dessa tar betalt av kunderna, alltså företagen som använder tjänsten.

Om kommuner anser att det finns behov av arbetsförmedling, alltså mellanhänder mellan arbetstagare och arbetsgivare, så bör de själva utveckla enheter som tar sig an denna uppgift. Flera kommuner har redan skapat arbetsmarknadsnämnder för att öka kommunens fokus på arbete. Kommunerna känner i stor utsträckning till den lokala eller regionala arbetsmarknadens förutsättningar, både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Varje kommun måste forma en arbetsmarknadspolitik utifrån de egna behoven och förutsättningarna. En kommun som inte lyckas behålla eller locka arbetskraft och företag, eller som drar till sig för många bidragstagare, måste fatta beslut som förändrar situationen.

Ända sedan EU-inträdet har Sverige haft fri arbetskraftsinvandring från EU/EES, vilket varit ett problem. Fri rörlighet för arbetskraft betraktas som ett fundament för EU:s inre marknad, trots att denna fria rörlighet inneburit löne- och villkorsdumpning i Sverige. Problemen med arbetskraftsinvandringen har eskalerat sedan 2008, då regeringen Reinfeldt införde världens mest liberala regelverk för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring (en ordning som nu delvis avvecklas av den borgerliga regeringen). En stor del av de som kommer, arbetar i yrken där det inte råder någon särskild kompetensbrist i Sverige utan där företagen anställer dem på basis av deras lägre löner och sämre villkor jämfört med den inhemska arbetskraften. I praktiken fungerar därför arbetskraftsinvandringen som en subvention till svenska arbetsgivare, betalad av svenska arbetstagare. Större delen av arbetskraftsinvandringen beror inte på kompetensbrist i Sverige, utan på att företagen inte vill betala marknadsmässiga löner för den inhemska arbetskraften.

Alternativ för Sverige anser att utomeuropeisk arbetskraftsinvandring generellt inte behövs. Inte heller behövs EU:s fria rörlighet för arbetskraft. Arbetskraftsinvandringen har på det stora hela varit ytterligare ett sätt för invandrare som inte borde vara i Sverige att ändå lyckas komma hit och få uppehållstillstånd, vilket i sin tur leder till anhöriginvandring och eventuellt även medborgarskap. Arbetskraftsinvandring ska endast ske i mycket begränsad utsträckning, och villkoras mot att kompetensen inte går att hitta i Sverige. Om kriterierna för arbetskraftsinvandring är uppfyllda ska kompetensen i första hand sökas från övriga Norden och i andra hand från övriga Europa. Arbetskraftsinvandrarens lön måste nå upp till minst marknadsmässig lön för en inhemsk arbetstagare. Arbetstillståndet ska vidare vara tidsbegränsat, vilket sätter press på arbetstagaren att under tiden söka, och i förekommande fall utbilda, motsvarande kompetens från den inhemska arbetsmarknaden.