Europa

Det är ett vanligt grepp bland EU:s förespråkare att göra unionsprojektet synonymt med det Europa som det är satt att administrera. Europa är dock något helt annat än EU. Den verkliga europeiska identiteten sträcker sig långt tillbaka i tiden, och dess självuttryck har under årens lopp realiserats i några av de mest högtstående och kraftfulla former i världen, inom områden som filosofi, vetenskap, litteratur, musik och konst. Detta gemensamma arv till trots är det samtidigt fallet att de individuella nationerna har förhållit sig till det på olika sätt. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. Det finns alltså många versioner av vad som utgör det europeiska. Det är i alla avseenden oklokt att begränsa den mångfaldiga europeiska erfarenheten till en enda berättelse på det sätt som nu görs inom EU.

Det är tvärtom i dynamiken mellan de olika nationerna som det verkligt europeiska skapas. Den som inte visar någon respekt för de olika nationernas egenart kommer därmed att gå miste om någonting väsentligt. De individuella nationerna har berikat både sig själva och varandra genom samarbeten och kulturella utbyten. Det är när denna ordning inte har respekterats som Europa har fått erfara sina största problem genom historiens gång. Vi är övertygade om att ett konstruktivt och harmoniskt europeiskt samarbete har som fundament att ländernas särart och självbestämmanderätt respekteras. Vårt Europa är nationernas Europa!

EU är en motsats till det Europa vi tror på. EU saknar respekt för den traditionella europeiska ordningen. De vill reducera det europeiska till att bli liktydigt med den egna ambitionen att centralisera Europa under en gemensam administration. Det är att i alla avseenden göra våld på den sanna Europatanken. I EU förslavas nationerna till lydstater under det maktcentrum man vill etablera i Bryssel, men Europa har aldrig varit en stat och ska heller aldrig bli det. Det är just tack vare avsaknaden av en centraliserad administration som Europa och dess länder har kunnat blomstra både kulturellt och ekonomiskt; nya idéer och innovationer har snabbt delats över gränserna. Samarbete och sund konkurrens mellan länderna har gjort Europas framgång exceptionellt mångfacetterad; den har kommit inom vitt skilda områden, från olika länder, i olika tidsepoker.

Europas unika styrka ligger alltså i dynamiken mellan det gemensamma och det nationella, mellan det regionala och det lokala. I EU:s förenklade “one size fits all”-tänk finns ingen plats för de europeiska ländernas olikheter. Alltför mycket makt koncentreras nu på ett och samma ställe. När de som kontrollerar denna makt dessutom inte är folkvalda, är vägen öppen för expansion: ännu mer makt och pengar begärs för att förverkliga utopin om ett Europas förenta stater och legitimera sina egna positioner. Det är precis den utveckling som har skett ända sedan EU etablerades. Ett EU där européerna saknar insyn, och där besluten tvingas på länderna utan respekt för demokratin, har nu skapat ett Europa som är mer splittrat än på mycket länge. Federalister i EU och deras anhängare i de nationella parlamenten är ansvariga för situationen. Makten förskjuts effektivt från de folkvalda parlamenten till makthavare som befolkningarna inte har något mandat att byta ut eller ens ställa till svars för deras handlingar. Istället ser lobbyister sin stora chans att påverka lagstiftningen. Därför är Bryssel idag den lobbyisttätaste staden i världen, till och med före Washington DC. När lobbyister utformar lagstiftningen i samråd med icke-folkvalda politiker är det uppenbart att det inte är folkens intressen som kommer främst. Nationalstaterna är på det sättet en förutsättning för folkstyre – överstatlighet leder alltid till motsatsen.

Den EU-kritiska opinionen har sedan folkomröstningen 1994 blivit sviken av det politiska och mediala etablissemanget som överhuvudtaget inte förhållit sig till att nära hälften av svenskarna röstade nej till EU. I EMU-omröstningen 2003 tog det etablissemanget ställning för att Sverige skulle överge kronan. Ändå segrade de som ville försvara kronan och bibehålla makten över penningpolitiken i Sverige. Det berodde just på att folkomröstningen innebar möjligheten till en lång och genomgripande debatt om frågan. När svenska folket kunde ta ställning till de två sidornas argument, vann nej-sidan med klar majoritet.

Det är nu över 25 år sedan sedan Sverige röstade ja till EU. Det är ingen överdrift att säga att svenskarna blev lurade, eftersom vi fick försäkringar om att medlemskapet inte skulle inkräkta på självbestämmanderätten i avgörande politiska frågor. Om svenskarna då visste vad EU skulle vara idag, skulle utfallet sannolikt ha blivit ett nej. Sedan dess har maktförskjutningen till EU ökat kraftigt – betydligt mer än vad som godkändes vid tiden för folkomröstningen. Men makten har aldrig förskjutits som ett resultat av att folket godkänt det. Lissabonfördraget godkändes 2008 och EU-medlemskapet skrevs in i grundlagen 2010, utan att någon debatt existerade i något av fallen. Svenska folket har fortsatt föras bakom ljuset av politikerna. Sveket är således monumentalt och har pågått sedan 1995.

Samtliga riksdagspartier har idag begravt utträdesfrågan och mediernas rapportering om EU är i stort sett obefintlig. Detta innebär inte att utträdesfrågan är passé. Tvärtom är det viktigare än någonsin att vi bildar opinion i frågan och tar ställning för nationen mot unionen när hela etablissemanget gör det motsatta – begraver frågan och ställer sig på unionens sida i alla lägen. Om vi kapitulerar, kommer pengarullningen och maktförskjutningen bara att fortsätta, och det i tystnad.

I Storbritannien var EU-utträdet resultatet av en debatt som pågått i årtionden. Frågan om hur mycket makt som ska skänkas till Bryssel har hållits levande i hela det brittiska samhället. Trots Storbritanniens storlek visade det sig att en omförhandling av avtalet var omöjligt att åstadkomma. Därför valde britterna i folkomröstningen att lämna unionen.
Utlysningen av en ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet skulle innebära en välkommen debatt om vad EU inneburit för Sverige. Precis som i Storbritannien skulle folkomröstningen föregås av en genomgripande debatt där folket får ta ställning till båda sidors argument. I den folkomröstningen skulle EU-motståndare i hela Sverige samlas och kunna åstadkomma samma historiska resultat som i Storbritannien – en aktivering av artikel 50 i Lissabonfördraget, som innebär att en medlemsstat beslutat att utträda ur unionen.

Europeiska unionen har idag utvecklats till något helt annat än det vi röstade ja till 1994. Därför saknar unionen demokratisk legitimitet. Svenska folket har inte fått vara med och säga sin åsikt i avgörande frågor som fördragsändringar, utvidgning av unionen eller när det gällde att ingå skuldpaketet på 750 miljarder euro som ska återbetalas med ränta fram till 2050-talet.

Så länge Sverige kvarstår som EU-medlem ska därför de betalningar som vi årligen tvingas göra till unionen frysas. Även den lagstiftning som kommer från EU ska vilandeförklaras. Inga utdömda böter från EU till Sverige, för att vi undvikit att följa deras direktiv, ska betalas så länge lagarna eller betalningarna anses strida mot det avtal svenska folket röstade ja till 1994.

Ett utträde ur EU kommer att innebära en efterlängtad nystart för Sverige som inte längre behöver bära unionens tvångströja. Våra samarbeten med andra länder utgår från Sveriges och de andra ländernas egna unika politiska och ekonomiska förutsättningar. Allt samarbete blir mellanstatligt.

Det nordiska samarbetet fördjupas återigen efter att ha varit eftersatt och nedprioriterat på grund av EU-medlemskapet. Det europeiska samarbetet blir mer jordnära och ömsesidigt, fritt från storhetsvansinne och utopier. Sverige söker ett konstruktivt bilateralt samarbete både med fria länder som Schweiz och Storbritannien och med de länder som fortfarande är kvar som medlemmar i unionen. Vi återerövrar Europatanken från de som missbrukat den för att rättfärdiga omöjliga politiska utopier. Europa förknippas återigen med dynamik, frihet och europeisk kulturell mångfald istället för EU:s centralisering, tvång och byråkrati. Internationellt öppnas helt nya möjligheter för Sverige att utveckla goda bilaterala relationer och fruktbara samarbeten med länder över hela världen. Sverige talar med egen röst i utrikes- och handelspolitiken.

Demokratin revitaliseras när det svenska folket återigen kan ställa sina politiker till svars och avsätta dem när förtroende inte längre finns. Kvaliteten och legitimiteten i besluten ökar när de fattas på rätt nivå. Svenska lagar stiftas i riksdagen, inte i främmande lands parlament.
Viktigast av allt leder den nyvunna självständigheten att vi som nation återfår tilltron till vår egen förmåga. Vi har all anledning att vara stolta över det land som våra förfäder byggt upp. Sverige behöver ingen överförmyndare som fattar beslut åt oss. Vi är kapabla att hantera vår egen självständighet, precis som generationer svenskar gjort före oss. Makten över vårt öde ska åter ligga i egna händer!