Kulturpolitik

Vänsterns långa dominans över kulturen har lett till ett regelrätt vanstyre. Vad som en gång möjligtvis var en frisk fläkt i ett förstockat småborgerligt samhälle har förvandlats till hysteri, dyrkan av medelmåttighet och självförintande kritik. Mycket av dagens kulturproduktion kan sägas definieras av sitt avståndstagande från det svenska och europeiska. Självkritiken är en väldigt svensk och europeisk företeelse och kan i många fall användas till goda syften. En sund självkritik har potentialen att öka förståelsen av oss själva eller av olika begrepp. Vänstern däremot har tagit på sig uppgiften att anlägga en förintande kritik mot de mest självklara och centrala begreppen vi använder för att förstå vår omvärld. Manligt, kvinnligt och svenskhet är alla exempel på begrepp som vänstern plockat isär tills de inte längre är användbara. Denna kritik har inte syftat till att öka vår förståelse eller bringa klarhet där det finns otydlighet. Tvärtom har den syftat till att göra oklart det som är uppenbart och förvandla självklarheter till ämnen som inte går att resonera kring. Detta eviga kritiserande har framförallt påverkat vår möjlighet till att använda språket, men genomsyrar också kulturproduktion som inte främst använder sig av text som uttrycksform.

Alternativ för Sverige ser inget egenvärde i den typ av destruktiva självkritik som är stapelföda inom dagens kultursektor. Kulturproduktioner som syftar till att underminera den svenska identiteten, eller som behandlar dem som problematiska företeelser som ska granskas och kritiseras tills de ger vika och ger efter, ska inte längre kunna få ta del av skattemedel. Istället för att fungera som födkrok för dem som vill attackera vår kulturs alla viktiga källor, kan kulturpolitiken bidra till att svenskar lär känna sitt lokala, nationella och civilisatoriska kulturella arv i en tid då det behövs mer än någonsin. Kulturpolitiken kan ge svenskar insikt om att vårt arv är en omistlig del av vår identitet – någonting som skapar förståelse för vilka vi är som individer och som folk.

Få saker påverkar oss visuellt så mycket i vår vardag som omgivningens arkitektur. Byggnaderna som omger oss är den urbana och semiurbana miljöns motsvarighet till människans utstyrsel och uppförande. Intrycken påverkar oss och försätter oss i en viss typ av sinnesstämning beroende på vad vi bevittnar. Att beskåda Stockholms stadshus, från både in- och utsidan, eller blicka ut över Gamla stan, fyller oss med en annan känsla än att titta på Hötorgsskraporna i Stockholms city eller på ABC-förorternas betonggråa punkthus. Vetskapen om denna sinnesstämning är central för att förstå Alternativ för Sveriges vilja att bryta med Sveriges destruktiva arkitektoniska inriktning. Istället för att låta ständigt fulare byggnader ytterligare förfula våra städer vill vi återigen ställa arkitekturen i skönheten och människovänlighetens tjänst.

Det vore förmätet att avskriva en hel arkitektonisk genre som enbart destruktiv. Men det går likväl att identifiera ett kvalitativt skifte i arkitekturen när det som i folkmun kallas ”klassisk arkitektur” (men som i själva verket innehåller många fler stilyttringar än klassicism) ger vika för det som i grova drag kan kategoriseras som modernism. Vi kan inte undgå att notera att det under decennierna kring det första världskriget skett en förskjutning inom arkitekturen bort från det vackra och människovänliga till det förenklade och förfulade. Ofta skedde detta i funktionalitetens namn, trots att äldre byggnader var minst lika praktiska och dessutom innehöll en visuell och emotionell kvalitet som den nya arkitekturen saknade. För Sveriges del kulminerade denna förändring i 1960- och 70-talets förödande rivningsvåg. Pådrivna av Socialdemokraterna, men med aktivt eller passivt stöd av de andra partierna, gick liemannen fram över svenska städer. Hur många köpingar fick inte se sina pittoreska stadskärnor förintas till förmån för ett grått Domushus i betong? Hur många svenska städer fick inte se sitt mest utmärkande byggnadsverk rivas i framstegets namn?

Arkitektur i form av byggnader och monument är identitetsmarkörer för ett folk. Att riva byggnader som har en emotionell och kulturell betydelse för människor är ett brutalt och konkret sätt att visa att en ny tid och ny regim är kommen. Ytterst handlar det om att förvägra oss vårt långa minne genom att ödelägga konkreta manifestationer av våra förfäders livsverk. Den arkitektoniska skövlingen som skedde på 1960- och 70-talet, och som fortsätter än idag i mindre omfattning, syftade till att beröva oss kopplingen till det förflutna och den känsla av mening, sammanhang och samhörighet som vacker arkitektur förmår oss att känna. De byggnader som restes i dess ställe är i bästa fall meningslösa och lämnar oss likgiltiga inför dess existens – i andra fall fyller de oss med avsmak och sorg. Talande nog finns det få byggnader som exemplifierar detta fenomen så väl som Arkitekturskolans tidigare byggnad.

Alternativ för Sverige inser att vacker, praktisk och människovänlig arkitektur är viktigt för ett sunt samhälle. Vi vill därför bryta med den destruktivitet, medelmåttighet och historielöshet som kännetecknat arkitekturen under det senaste halvseklet. Redan existerande byggnader som drar vanära över sin omgivning, särskilt i våra stadskärnor, bör ersättas. Det kommer däremot inte, som idag, att vara tillåtet att riva historiska och meningsfulla byggnadsverk. Ett oräkenligt antal exempel på detta finns dessvärre, så som Klarakvarteren i Stockholm, eller mer aktuellt med sommarvillorna i Petersvik utanför Sundsvall.

Det räcker dock inte med att stoppa framtida arkitektoniska ödeläggelse. Vi måste återerövra stadsrummet för det vackra och harmoniska. Alternativ för Sverige vill därför se en nationell strategi för att långsiktigt återställa arkitektoniska kronjuveler som strukit med i den hysteriska rivningsvågen. Lyckade exempel på rekonstruktioner finns från utlandet, inte minst Tyskland som har en lång tradition av att återuppbygga särskilt vacker och betydelsefull arkitektur som förstörts.

Medielandskapet i Sverige, och i västvärlden i stort, förändras för närvarande på två övergripande sätt. För det första tappar enskilda medieaktörer och mediehus förmågan att ensamt definiera det offentliga samtalet så som var möjligt för bara ett par decennier sedan. För det andra är vår värld i allt högre utsträckning medialiserad. Sociala medier och aldrig avstannande nyhetscykler håller oss fångna dygnet runt i en verklighet som filtreras och presenteras på och genom olika former av medium. Samtidigt har samhället fragmenterats politiskt längs med etniska och kulturella skiljelinjer och informationsmässigt utefter intresse och smak. De här disruptiva trenderna har skapat kriser inom flera samhällssektorer, och mer än någon annanstans i de traditionella mainstreammedierna. Dessa har visat sig både oförmögna och ovilliga att spegla ens en bråkdel av de skeenden som utspelar sig i vår samtid. Istället har de retirerat in i en bubbla av moraliserande vänsterradikalism och propagandistisk globalism. Resultatet är att många journalister rör sig som fördomsfulla främlingar i sitt eget land, inkapabla att skildra vad som händer och sker runt omkring dem.

Stora mainstreammedier, både i Sverige och utomlands, agerar mindre och mindre så som gemene man föreställer sig att medier ska agera och ägnar sig i allt högre utsträckning åt den typ av verksamhet som vanligtvis förknippas med underrättelsetjänster: gräva smuts på misshagliga, men maktlösa, medborgare som de söker tysta genom smutskastningskampanjer. De skapar och sprider narrativ som de sedan avancerar medialt i syfte att främja den egna politiska agendan. Medier vill gärna få oss att tro att de är en oundgänglig del av demokratin. Det informella begreppet ”tredje statsmakten” härrör ur föreställningen att medierna sägs granska de två andra statsmakterna, regering och riksdag. Idag har vi tyvärr en omvänd situation: medierna har en otillbörlig påverkan på den första och andra statsmakten samtidigt som det är folket och inte makthavarna som granskas.

Om vi ska tillerkänna massmedier ens ett uns av deras egen självförhärligande syn som demokratins och yttrandefrihetens förkämpar måste vi också erkänna att det heller inte finns något större hot mot offentliga meningsutbyten, yttrandefrihet och demokrati än samma medier. För om media är demokratins försvarare just därför att de rapporterar det som är relevant ur allmänhetens synvinkel, skriver det som är sant och tillhandahåller plattformar för demokratins funktioner, vad har de då blivit nu när de upphört med att göra dessa saker?

Alternativ för Sverige är ett mediekritiskt parti. Massmedierna är en del av det navelskådande och verklighetsfrånvända etablissemanget i kanske ännu högre utsträckning än riksdagspartierna eller samhällssektorer som akademin, underhållningsbranschen och näringslivet. Samtidigt finansieras de flesta medier av presstöd – vilket är ett medel för politikerna att påverka medielandskapet, både direkt genom så kallade "demokratikriterium" som politikerna själva definierar, och indirekt genom att mediers fokus på att granska makten minskar, till förmån för att istället maximera presstödet. Man biter som bekant inte den hand som föder en. Dessutom verkar presstödet som stödpaket för en mediebransch i överkapacitet, som förlorat läsare år efter år utan att begripa varför.

Alternativ för Sverige motsätter sig det nuvarande systemet med presstöd. Vi menar att ett system där en statlig myndighet bestämmer vilka tidningar som ska få ekonomiskt stöd försvagar demokratin och ökar sammanblandningen av medier och stat.

Ett av de medier som är mest anfrätt av etablissemangets åskådningsvärld är public service: Sveriges radio, Sveriges television och Utbildningsradion. Det har idag blivit en dominant och kostsam jätteaktör med en budget på drygt åtta miljarder. Public service, i synnerhet SVT, är inte en objektiv nyhetsförmedlare utan en av landets tyngsta opinionsbildare som tillåts bestämma agendan för den politiska debatten. Aktivismen är tydlig, och visar sig både i form av de nyheter man exponerar och de nyheter som man förtiger. Det visas även i form av de gäster man bjuder in, där det inte är ovanligt att en panel består av personer med nästan identiska åsikter, som utmålas som motdebattörer för att ge sken av att det är en debatt där olika röster får komma till tals. Riktiga oppositionella bjuds sällan eller aldrig in. De gånger som SVT frångår sin linje om att tysta ned oppositionella, marineras rapporteringen istället i extremt negativa värdeladdade ord om aktören, ofta utan att organisationen eller personen får försvara sig. När det gäller mångkulturen finns interna riktlinjer, SVT:s så kallade "Sverigespegling", där det framgår att etnicitet eller nationalitet inte ska nämnas när det rör till exempel kriminalitet eller andra problem.

Alternativ för Sverige ser utan tvekan behovet av en public service i medielandskapet, men inser också att nuvarande system och aktörer är bortom räddning. För att åter kunna bygga upp förtroendet för public service måste SR, SVT och Utbildningsradion läggas ned och en ny public serviceorganisation byggas upp från grunden med nya anställda som värdesätter traditionella journalistiska dygder i handling och inte bara i ord. En ny public service-kanal ska dessutom vara betydligt mer slimmad och kärnfull än idag. Det finns till exempel ingen anledning att ha två TV-kanaler. Public service bör huvudsakligen fokusera på program som får anses ha ett allmänintresse, till exempel nyhetssändningar eller för nationen mycket viktiga sportevenemang. Det är även viktigt att public service levandegör svensk historia och kultur ur det enorma arkiv som finns. Rena nöjesprogram och dylikt kan överlåtas åt privata aktörer.

I linje med den medialiserade samtid vi lever i blir sociala medier allt viktigare som forum för åsiktsbildning, debatt och informationsinhämtning. I ännu högre utsträckning än dagstidningen under sin glansperiod är sociala medier vår tids motsvarighet till det antika forumet. En handfull sociala medieföretag har de facto monopol på dessa uttrycksformer. Tyvärr går yttrandefriheten långt ifrån säker på plattformar som Twitter/X, Facebook/Meta och Google (som bland annat äger YouTube). Kampanjer från liberala eller vänsterorienterade grupper – eller de nämnda företagens egna godtyckliga regler – har föranlett stängningen av många användarkonton som bedömts som politiskt obekväma. I vissa fall, som Sverige och Tyskland, driver även regeringen på de sociala medieföretagen att rensa ut misshagliga åsikter och stänga av användare.

Yttrandefriheten på dessa plattformar är alltså hotad på flera sätt: från politiska grupper, från regeringar, och från de sociala medieföretagen själva.

Alternativ för Sverige anser att det är centralt för demokratin och yttrandefriheten att kunna agera på sociala medier. Förvägras man den rätten finns inte heller några jämförbara alternativ – det existerar ett naturligt monopol för nämnda sociala medier. Vi anser därför att Twitter, Facebook och andra sociala mediejättar med monopolställning ska betraktas som allmännyttiga företag och regleras på det sättet.

Allmännyttiga företag är privata eller offentliga företag som utför funktioner centrala för vårt samhälle. De är i regel naturliga monopol och har inte rätt att neka någon sina tjänster. Exempelvis kan vatten- och elbolag inte neka någon deras tjänster bara för att de inte uppskattar dennes åsikter. Banker är ytterligare exempel på privata företag som utför en central funktion i vårt ekonomiska system. Utan ett bankkonto kan du inte fungera ekonomiskt i dagens samhälle. Därför har bankerna inte möjligheten att neka privatpersoner att öppna konton hos dem. Den som förvägras närvaro på de stora sociala medierna kan omöjligen göra sig hörd på demokratins salutorg. Att de stora sociala medieföretagen är privatägda spelar därför mindre roll. De utför en allmännyttig uppgift och måste därför behandlas på så sätt.

Istället för censur som förvandlar sociala medier till en ekokammare av åsikter godkända av etablissemanget föreslår Alternativ för Sverige en yttrandefrihetslag på internet där de stora sociala medieföretagen förhindras att stänga ned användarkonton på grund av deras åsikter. Självklart ska inte uppvigling till våld, barnpornografi, förtal, olaga hot eller andra kriminella handlingar tillåtas på sociala medier, men den juridiska yttrandefrihet som existerar i den fysiska världen ska också gälla i den digitala.
I flera europeiska länder har man redan infört, eller planerar att införa, lagar som tvingar de stora sociala medieföretagen att upprätthålla landets yttrandefrihetslagstiftning på plattformarna. I annat fall kan de sociala mediejättarna bötfällas och den diskriminerade användaren få skadestånd. Polen är ett sådant exempel.

En stor del av det svenska kulturarvet finns inom Svenska kyrkan. Institutionen förvaltar ett tusenårigt arv som inte minst visar sig i kyrkobyggnader samt religiösa och historiska kulturskatter. “Våra fäder sova under kyrkohällen”, skrev Verner von Heidenstam. Totalt finns närmare 3000 kyrkor i vårt land som är skyddade enligt kulturmiljölagen. Ändå finns allt fler exempel på hur kyrkobyggnader förfaller eller till och med rivs av kostnadsskäl. Med dessa förfaller också en del av vårt ovärderliga kulturella arv och banden till våra förfäder.

Många av våra mest älskade svenska högtider, traditioner och symboler har att göra med kristendomen. En av dessa är skolavslutningarna i kyrkan. Med tal av präst, nationalsången, och svenska psalmer som Den blomstertid nu kommer och En vänlig grönskas rika dräkt, är traditionen en sammanflätning av det kristna och det fosterländska. I flera generationer har det varit en självklarhet för lärare, föräldrar och barn att skolavslutningar hålls i kyrkan. På senare år har det kritiserats som exkluderande, otidsenligt eller rentav kränkande för såväl invandrare som icke-troende svenskar. Många gånger har hela avslutningen förflyttats till en gymnastiksal, för att någon enskild förälder eller lärare inte kan tolerera avslutningar i kyrkan. Problemet har successivt ökat, och därmed riskerar en av våra vackraste traditioner, då den svenska sommaren sjungs in, att försvinna.

Alternativ för Sverige vill att kyrkobyggnader renoveras i större utsträckning än idag och att finansieringen sker via statsbudgeten. Skyddet ska inte bara omfatta de allra mest unika, värdefulla byggnaderna, utan samtliga kyrkobyggnader med högt historiskt och arkitektoniskt värde och som av olika anledningar varit viktiga för platsen där de finns – således de allra flesta av landets kyrkor. Dessutom vill vi stärka brandskyddet för att förhindra att kyrkor och kulturskatter förstörs i bränder. Även stölder från kyrkor är ett återkommande problem, som vi vill stävja genom att införa en särskild brottsrubricering med strängare påföljd.

Alternativ för Sverige anser att skolavslutningar i kyrkan ska bevaras som en självklar del av den svenska kulturen. I de fall någon lärare, förälder eller elev skulle vara kränkt av att delta på detta, får de själva avstå.