Sjukvårdspolitik

Det största problemet i den svenska sjukvården är inte kvaliteten, utan att den inte är tillgänglig när man behöver den. Väntetiderna har blivit allt längre. Förtroendet för sjukvården sjunker stadigt och allt fler tecknar privata sjukförsäkringar för att slippa köerna. Det är en oroande utveckling som signalerar att något är allvarligt fel i den svenska vården. Med en allt äldre befolkning är sjukvården i behov av såväl akut som långsiktig utbyggnad. Sverige har fler läkare och sjuksköterskor än snittet i Europa, men har ändå lägst antal vårdplatser. Denna orimliga situation har uppkommit både på grund av att invandrare i högre utsträckning belastar vården, men också för att våra resurser inte hanteras på ett tillräckligt bra sätt.

Alternativ för Sverige anser att tillgängligheten till primärvården måste öka. Man ska kunna träffa en läkare på sin vårdcentral i rimlig tid, och få träffa samma läkare när man söker igen. Flera reformer krävs. Det behövs fler läkare i primärvården, så att en specialistläkare i allmänmedicin inte har ansvar för fler än ungefär 1 100 invånare (Socialstyrelsens nationella riktvärde). Läkare, sjuk- och undersköterskor ska ha tid att träffa fler patienter, och den tid de lägger på andra arbetsuppgifter måste minimeras och i större utsträckning skötas av annan personal. Det skulle även avlasta sjukhusen, som idag får ta emot många patienter som hade kunnat behandlas i primärvården. På det sättet frigör vi betydligt fler vårdplatser.

Sverige har inte för få läkare, men de tvingas att ägna orimligt stor mängd åt pappersarbete som borde utföras av särskild administrativ personal. Läkare ska sitta framför patienter, inte datorer. Det finns en rad strukturella problem. Den politiska styrningen sker av politiker utan tillräcklig insyn i, och kunskap om, sjukvården. Byråkrati är ett av de vanligaste problemen. Kravet att dokumentera har ökat kraftigt de senaste 30 åren vilket innebär mycket merarbete, speciellt som alla systemen är ett ständigt aber för vårdpersonalen. En stor del av frustrationen är alla olika system. Undersökningar har visat att en läkare lägger ungefär hälften av sin tid åt att träffa patienter medan resterande tid är administrativt arbete. Det är rent slöseri med kompetens, och ett mycket dyrt sådant. En OECD-undersökning visar att antalet patienter som upplever att läkaren lägger tillräcklig tid på dem är klart lägre i Sverige än i OECD-genomsnittet.

Läkarsekreterare var tidigare vanliga i vården men försvann till stora delar under 1990-talets nedskärningar. Idag finns positiva trender där yrket är på väg tillbaka i sjukvården, om än i långsam takt. För att såväl läkare som sjuksköterskor och annan vårdpersonal ska kunna ägna sig åt sitt yrke vill Alternativ för Sverige att läkarsekreterare anställs i stor omfattning. För att det ska ske behöver fler utbildas till läkarsekreterare och ekonomiska resurser avsättas för att anställa dessa i såväl primärvård som sjukhus.

Vårdens i särklass viktigaste tillgång är den kompetenta och hårt arbetande vårdpersonalen. Därför är det beklämmande att lönen för sjuksköterskor, undersköterskor, barnmorskor och vårdbiträden är så låg. De låga lönerna i kombination med den slitsamma och stressiga arbetssituationen gör att många säger upp sig och att den framtida personalförsörjningen hotas. Exemplen är många där patienter som väntat mycket länge på en operation plötsligt får besked i sista stund att det saknas personal och får vänta ytterligare flera månader. Gravida kvinnor tvingas allt för ofta föda barn i korridoren, åka flera timmar till ett nytt ställe eller tvingas hem alldeles för tidigt efter förlossning.

Alternativ för Sverige anser att det är av yttersta vikt att vårdpersonalen får den uppskattning de förtjänar. Det har varit för många tomma ord och för få konkreta åtgärder. När nedskärningar sker, är det nästan alltid den hårt arbetande personalen som drabbas medan dyra konsulter, överflödiga chefer och byråkrater blir kvar. Det borde vara tvärtom: spara in på de många meningslösa låtsasjobb som finns, inte hos den sjukvårdspersonal som arbetar i kärnverksamheten. Sverige måste visa att sjukvården är något av det mest centrala vi har i välfärdssamhället, och det gör vi genom att höja löner för all vårdpersonal, säkerställa en god framtida löneutveckling och förbättra arbetsmiljön.

I den svenska vården har vårdbiträden i stort sett försvunnit. De flesta försvann i samband med nedskärningarna under 1990-talskrisen och deras uppgifter lades över på sjuksköterskor och undersköterskor som redan var hårt belastade. Det har varit en katastrof som inneburit att sjuksköterskor, som har flerårig utbildning, eller undersköterskor, idag tvingas ägna mycket av sin tid åt förhållandevis enkla sysslor som tidigare utfördes av vårdbiträden.

Vårdbiträde är ett yrke som inte kräver specifik utbildning och som idag framför allt förknippas med äldreomsorgen, där de gör ett många gånger fantastiskt arbete med de äldre. Det är inte svårt att inse att även sjukvården är i enormt behov av vårdbiträden för att avlasta sjuksköterskor och undersköterskor och för att öka patientens tillgång till personal. Alternativ för Sverige vill att vårdbiträden anställs i stor omfattning på vårdcentraler och sjukhus.

Dagens regionalt uppdelade sjukvård leder per automatik till stora geografiska kvalitetsskillnader. I ett modernt samhälle är sjukvården en av statens kärnuppgifter och alla medborgare bör kunna känna samma tilltro till att man får bästa möjliga vård, oavsett var i landet man bor. Samtidigt som sjukvården har gjort stora framsteg på alla områden begränsas den av en ineffektiv och föråldrad organisation under regionerna (tidigare kallade landsting).

Alternativ för Sverige anser att en jämlik sjukvård, oavsett var i landet man bor, kräver ett statligt huvudmannaskap. Nuvarande sjukvårdsadministration, byggd på regionerna, är otillfredsställande. Sjukvården är för viktig för att styras från 21 olika regioner där tusentals fritidspolitiker, utan tillräcklig kompetens eller insyn i sjukvårdens verklighet, fattar avgörande beslut om sjukvårdens utformning. Vi vill därför avskaffa regionerna och överföra sjukvården till statlig regi. Det skulle bättre garantera en likvärdig vård över hela landet samtidigt som det skulle innebära en mer kostnadseffektiv vård och kvalitetsförbättringar. Dessutom skulle ett förstatligande av sjukvården innebära att regionernas existensberättigande i princip försvinner, vilket skulle möjliggöra att de läggs ned och enorma resurser som idag slukas av meningslös byråkrati kan frigöras. Alternativ för Sverige menar att resterande ansvarsuppgifter som idag faller på regionerna bör överföras till kommunerna och staten. I de fall ett län har olika frågor som berör alla länsinvånare så går det att åstadkomma på ett bättre sätt genom att länets kommuner samverkar.

Sveriges sjukvårdssystem är internationellt sett generöst och väl utbyggt. En mindre avgift tas ut för att förhindra överanvändande av systemet, och för den som behöver längre eller upprepad vård finns högkostnadsskydd utformade för att inte missgynna den som har oturen att vara allvarligt sjuk eller skadad. Vissa förebyggande sjukvårdsåtgärder är till och med gratis, till exempel olika former av screening för cancer. Detta har två orsaker: det minskar lidandet i och med att cancer upptäcks i tid när det är behandlingsbart, samtidigt som det minskar de totala kostnaderna på grund av ett lägre behov av dyra behandlingar av sent gången cancer.

Alternativ för Sverige vill att tandvård betraktas som all annan sjukvård, och inte som idag där tandvården är avskild från övriga vården. Trots att tandläkarbesök är något som rekommenderas regelbundet i förebyggande syfte är tandvården betydligt dyrare än annan sjukvård. Det är oftast betydligt dyrare engångstaxor samtidigt som högkostnadsskyddet bara täcker delar av kostnaden. Det finns därför inget tak för hur hög den privata kostnaden riskerar att bli. Vi menar att det är oacceptabelt att ett utvecklat land som Sverige har gjort tandhälsa till en klassfråga, och att stora grupper i samhället, inte minst våra sämst ställda pensionärer, undviker tandläkarbesök av kostnadsskäl. Vi anser därför att tandvården bör ingå i sjukförsäkringen på samma villkor som övrig vård.

Med dagens öppna gränser är det ett ofrånkomlig faktum att sjukvårdssystemet skulle kollapsa om vi gav hela världen fri tillgång till svensk sjukvård. Den generösa tillgången till svensk vård för icke-medborgare är en av orsakerna till det enorma trycket och därmed de långa väntetiderna som drabbar alla. I vissa regioner har politikerna till och med valt att erbjuda illegala invandrare och asylsökande fri tillgång till all sjukvård, och dessutom till en lägre patientavgift. Det anser vi vara helt oacceptabelt.

Alternativ för Sverige vill begränsa den kostnadsfria sjukvården för utlänningar till att, i regel, gälla endast akutsjukvård. All annan sjukvård ska vara avgiftsbelagd. I de allra flesta länder är det en självklarhet att man som icke-medborgare får bekosta sin sjukvård själv, ofta genom en privat sjukförsäkring som täcker ens kostnader om man behöver vård i det aktuella landet. Naturligtvis kan Sverige, gentemot medborgare från vissa länder, erbjuda vård om svenska medborgare ges samma rätt i deras land. Det kan bli aktuellt för länder som vi redan har ett stort utbyte med och där det inte föreligger risk för vårdturism eller annan social turism.

Under covid-19-pandemin utvecklade Sverige vaccinpass som innebar att endast den som tagit vaccin fick tillträde till centrala delar av samhället.

Alternativ för Sverige anser att vilka vaccin en individ tar ska vara hans eller hennes eget beslut, eller vårdnadshavarens i de fall det gäller barn. Denna frivillighet är ett fundament för både det nationella vaccinationsprogrammet och övriga vaccinationer, och har tjänat Sverige väl i över 100 år. Det finns därför ingen anledning att överge detta. Direkta tvång, som vaccinkrav, eller indirekta tvång, som vaccinpass, ska inte förekomma. Beslut om man vill vaccinera sig, eller inte, ska bygga på informerat samtycke där de risker som finns med att avstå från vaccin eller att vaccinera sig framgår tydligt.

Den svenska äldreomsorgen har under lång tid vanskötts av kommunerna, och personalen har blivit allt mer mångkulturell. Därmed brister samhället i en så central uppgift som att ge våra äldre en värdig ålderdom. Språkförbistringen leder till ökad risk för vanvård av de äldre och till en känsla av ensamhet och utsatthet när kommunikationen inte fungerar. Det är inte bara språket som brister – ständiga kulturkrockar uppstår när invandrad vårdpersonal från avlägsna kulturer anställs för att ta hand om våra äldre. Äldreomsorgen används som ett integrationspolitiskt experiment vilket är oacceptabelt.

Alternativ för Sverige vill säkerställa att våra äldre får den bästa möjliga äldreomsorgen. Kommunerna ska även i fortsättningen ha ansvaret för äldreomsorgen för att undvika att statens åtaganden blir alldeles för stora och oöverblickbara. Vi är övertygade om att kommunerna är kapabla att leverera en god äldreomsorg och hemtjänst om bara viljan fanns och rätt prioriteringar gjordes. Varje boende ska ha rätt att få omsorg på svenska och vid önskemål ska man ha rätt till denna omsorg av andra etniska svenskar eller kulturellt närstående folk. Vi vet idag att både språk och kultur är avgörande för att skapa tillit mellan människor. Högsta möjliga nivå av tillit mellan boende och personal är avgörande inom äldreomsorgen. För att fler svenskar ska söka sig till äldreomsorgen krävs ett fokusskifte. Detta är inte ett enkelt yrke som vem som helst kan göra, utan ett kvalificerat yrke som ställer höga krav på individens sociala kompetens, stresstålighet och samarbetsförmåga. För att fler svenskar ska söka sig till äldreomsorgen måste resurser avsättas av kommunerna till såväl fler anställda som högre löner, och personalen ska få löpande fortbildning. Vidare måste äldreomsorgen bli mer mänsklig genom att de äldre själva får gehör för sina önskemål vad gäller till exempel mat, dryck och fritidsliv.