Politikerna måste ställas till svars för prischocken
Debattartikel av Simon O. Pettersson, riksdagskandidat för Alternativ för Sverige. Först publicerad i Nya Tider.
De senaste åren har den extrema inflationen gjort att många fått allt svårare att betala sina utgifter. Trots att detta orsakats av medvetna politiska beslut har inga av de politiker som är ansvariga för de ödesdigra besluten ställts till svars.
Under normala förhållanden förväntar sig den som handlar att priserna är ungefär som förra gången man handlade. I februari 2022 hände dock något. Plötsligt var allting som man köpte väsentligt dyrare än tidigare, oavsett var i västvärlden man befann sig. Detta blev sedan värre och värre för varje månad som gick; i Sverige var inflationen som värst över 12 procent på årsbasis. Många basvaror hade rent av blivit över 30 procent dyrare.
Trots att svenskarna och andra folk fått uppleva stora svårigheter med att få sin ekonomi att gå ihop, vilket ytterligare förvärrats av efterföljande räntehöjningar och återhållsam finanspolitik, har vi inte fått mycket förklaring till varför vi drabbades av denna prischock. Det har förekommit vaga påståenden om utbudsstörningar i Ukrainakrigets spår, vilket har varit ett sätt att ge Ryssland skulden till inflationen.
Det har dock funnits uppenbara problem att förstå omfattningen av effekten, särskilt som prisuppgången redan månaderna före Ukrainakrigets början var onaturligt hög. Hos många, inklusive mig själv, har det funnits en gnagande misstanke om att det i själva verket var något helt annat som låg bakom – nämligen den extremt expansiva coronapolitiken, då mängder av pengar vräktes in i systemet.
Nyligen tog också en av världens mäktigaste finanspolitiker, USA:s finansminister Scott Bessent, bladet från munnen. I en intervju med ekonomipodden All-In den 22 december 2025 erkände Bessent att huvuddelen av inflationen mycket riktigt kommer från coronastimulanserna. Den amerikanske finansministern hänvisade till en studie från MIT som visar att hela 42 procent av inflationen orsakades av statens utgifter och 17 procent av ökade inflationsförväntningar. Då det senare kan ses som en följd av det förra vill Bessent förklara hela sex tiondelar av inflationen som en direkt följd av oansvariga politikers hämningslösa spenderade. Den som läser studien ser dessutom att ytterligare 14 procent av inflationen kommer som en följd av höjda räntor – räntor som höjdes på grund av inflationen. Slutsatsen blir alltså att den amerikanska inflationen nästan helt och hållet är självförvållad och beror på ansvarslösa politiker. Det finns ingen anledning att tro att det ser annorlunda ut i Europa.
Det är först om man inser detta som det är möjligt att förstå vidden av det extrema övergrepp som coronapolitiken innebar. Först stängdes en rad samhällen ned och världens befolkningar berövades i hög grad sina rättigheter. Barn stördes i sin intellektuella och sociala utveckling och många vuxna blev av med sin försörjning. Då samhället sedan sattes i gång igen skapade de jättelika coronastöden, som utan större eftertanke pumpades ut i systemet, en inflationschock. Detta gjorde i sin tur att räntorna fick höjas och att många fick problem att betala sina bostadsutgifter.
Trots detta sitter många av de politiker som var ansvariga för politiken kvar på sina poster. Ingen har fått avgå och praktiskt ingen offentlig kritik har förekommit mot de politiker som orsakat de höga priserna. Nu när inflationen åter börjar normaliseras finns en risk att många glömmer bort vad som hänt och går vidare. Men så kan vi inte ha det – de politiker som är ansvariga förtjänar inte vårt förtroende, utan bör ställas till svars.
Simon O. Pettersson
