Totalitarismens psykologi

Bokrecension av partiledare Gustav Kasselstrand, publicerad i Nya Tider.

Varför uppvisar västerländska samhällen allt starkare tendenser till att bli totalitära? Hur kommer det sig att politiska ledare – och deras befolkningar – allt oftare drabbas av ett så starkt grupptänkande att det utvecklas till en masshypnos? Vilka konsekvenser får hypnosen för det demokratiska samhället, för individens frihet och ytterst för mänskligheten? Dessa frågor ställer sig Mattias Desmet i Totalitarismens psykologi, och lyckas på ett mästerligt sätt förklara masspsykologins destruktivitet och dragningskraft.

Mattias Desmet är professor i klinisk psykologi vid universitetet i Gent, Belgien, och har givit ut flera böcker i hemlandet. De psychologie van totalitarisme är Desmets senaste bok och skrevs mitt under coronakrisen år 2021 varpå den gavs ut följande år. Det här är också första verket av Desmet som kan läsas av en svensk publik: boken översattes från nederländska till svenska av Urban Lindström och gavs ut av Bokförlaget Augusti tidigare i år.

I inledningen berättar Desmet att han redan flera år tidigare började fundera på att skriva en bok om den nya totalitarismen; den som mest tydligt växte fram i hela västvärlden efter 11 september-attackerna i USA, och som sedan gjort entré i allt fler frågor, oavsett om det rör klimatet eller woke-samhället. Bara några år senare slog coronakrisen till med full kraft, och för första gången kunde Desmet uppleva hur masspsykologin nått sådan kraft att praktiskt taget alla världens länder befann sig i ett tillstånd som kan beskrivas som “hypnotiserat”. Där och då, isolerad i hemmet när samhället stängts ned, fick han det gyllene tillfälle han så länge väntat på.

Och det märks för läsaren att Desmet ingalunda fått ett bryskt uppvaknande, utan istället vänt och vridit på dessa tankar under lång tid. För även om Totalitarismens psykologi tar avstamp i coronakrisen, och ofta hämtar exempel därifrån, har boken ett mycket bredare perspektiv än så – betona gärna det andra ordet i bokens titel för att förstå vad som gör Desmets verk så läsvärt. Det är inte en politisk analys, utan en psykologisk analys av den framväxande totalitarismen. De politiska motargumenten mot det etablerade narrativet – oavsett om det rör kriget mot terrorismen, coronakrisen, den gröna omställningen, woke-samhället eller något annat – har redan hörts och upprepats i flera års tid av oppositionella röster. Det förstår Desmet. Bokens fokus på att förstå och förklara masspsykologin och i förlängningen totalitarismen, gör att den kan och bör läsas av vem som helst med intresse för människa och samhälle, oavsett egen politisk uppfattning. 

Desmet menar att den tilltagande rädslan hos befolkningen leder till att negativa händelser allt oftare görs till stora kriser, där “rädsloobjektet” endast kan tämjas med ett enda vapen: mer kontroll. 

Rädslan, som banar väg för massbildningar och som i sin tur kulminerar i totalitära styrelseformer, måste sökas betydligt längre tillbaka än vi kan ana. Och, vid första anblick något förvånande, härleder han dagens tillstånd till upplysningstraditionens tro på det mänskliga förnuftets allsmäktighet.

Desmet lyckas på ett övertygande sätt visa att han har fog för sin tes. De storslagna resultat som vetenskapen presterat – ångmaskiner, televisionen, internet, atombomben, rymdfarkoster, mikrokurirgi – har gjort att vetenskapens tillämpningsområden framstår som närmast oändlig och gör att människan trollbinds av den. Därmed har vetenskapen blivit något annat än den var från början: en ideologi. Människans tro har övergivits för det hon vet. Och i strävan efter att mäta och beräkna precis allt – i hopp om att detta ska förvandla vår osäkerhet till säkerhet – blir vetenskapen till slut pseudo- eller ovetenskaplig, människan drabbas av apati och ångest, och den blinda tilltron till “experterna” banar väg för ett omänskligt och totalitärt samhälle. 

Förvisso har massbildning och totalitarism förekommit så länge mänskligheten funnits – men Desmet noterar att fenomenet fått en helt ny kraft och dessutom återkommit mycket oftare från 1900-talet och framåt. Grunden till detta tillstånd spårar han till 1800-talets industriella revolution. Att denna frigjort människan från naturen är välkänt, men ofta mer förbisett är de effekter som den industriella revolutionen gav på arbetslivet och den sociala tillvaron. Initialt trodde man att mekaniseringen av arbetet skulle leda till att vi kunde arbeta mindre: den brittiske ekonomen John Maynard Keynes menade att vi vid 1900-talets slut kunde klara oss på att arbeta 15 timmar i veckan för att producera allt vi behövde. Han hade rätt i så måtto att detta sannolikt var en kraftig överdrift; i själva verket hade några timmar varit tillräckligt. Men han fick på ett annat plan helt fel: vid 1900-talets slut, trots de enorma tekniska framstegen, arbetade människan fler timmar än någonsin tidigare i sin historia. En stor del av befolkningen i de jättelika byråkratierna har vad antropologen David Graeber kallar för Bullshit jobs (i sin berömda bok med samma namn): meningslösa jobb som uppstått inom den administrativa och ekonomiska sektorn (både privat och offentligt). Dessa är ofta välbetalda, medan de meningsfulla arbetena är underbetalda: vårdpersonal, sophämtare, hantverkare, lantbrukare.

Men det är den första gruppens relativt välavlönade arbetstagare som primärt upplever sitt arbete som outhärdligt: inte för att det är för tungt, utan för dess inneboende meningslöshet. Denna ensamma individ, utan meningsfulla uppgifter eller relationer, har blivit vad filosofen Hannah Arendt i sin berömda bok Totalitarismens ursprung (1951) kallar för det atomiserade subjektet. Desmet, som gärna och ofta hänvisar till Arendt, teorier, tar avstamp från hennes teorier och för dessa in i det digitaliserade 2000-talet.

De flesta människor, menar Desmet, lever – utan att själva reflektera över det – ett liv praktiskt taget i social isolering. Detta var fallet redan före coronakrisen, men den bidrog till att både förvärra och normalisera tillståndet. Distansarbete, digitala konferenser, videosamtal med nära och kära – allt detta ger kortsiktigt en bekvämlighet och kontroll för den atomiserade individen och är anledningen till att så mycket av det som tillämpades under coronakrisen har fortsatt även efter att restriktionerna hävts. Men den digitala muren kommer med ett högt pris som få reflekterar över. Mekaniseringen av samhället leder till en själslig och mänsklig förlust. De frågor som primärt skiljer människan från djuret: existentiella grubblerier – hur uppfattar ”den Andre” mig, vad betyder jag för henne just nu? – trängs undan. Och än värre känslor av meningslöshet och frustration uppstår. Individens primära relationer är inte sociala – istället tar hon passivt emot kommunikation från statsapparaten eller medierna. Men totalitarismen på 2000-talet är i flera avseenden annorlunda än under 1900-talet. När 1900-talets totalitära stater leddes av karismatiska “pöbelledare” och ideologer som Adolf Hitler och Josef Stalin, emanerar 2000-talets totalitarism från vetenskapsideologin där de främsta makthavarna är torra byråkrater och “experter” som ständigt byts ut, utan att samhället tycks påverkas alls.

I en av bokens höjdpunkter skildrar Desmet med både humor och allvar hur coronakrisen blev det perfekta tillfället för den nya totalitarismen, där epidemiologer med hjälp av överflödig användning av siffror och statistik kunde få en stor del av befolkningen hypnotiserad och därmed villig att acceptera vilka åtgärder som helst, även de som överskred alla etiska gränser. Och här får vi också en av Desmets mest intressanta analyser, nämligen hur ett totalitärt samhälle till syvende och sist inte kan upprätthållas om det inte vore för att både makthavarna och (en tillräckligt stor del av) befolkningen vill det.

Desmets skildring av den totaliserade befolkningens karakteristika är förbluffande läsning: alltifrån beredvilligheten att ge ledarna nya chanser, att fortsätta tro på narrativet oavsett hur många gånger siffrorna visat sig felaktiga eller överdrivna, det starka tunnelseendet där allt som rör sig utanför det stora rädsloobjektet blir irrelevant (jämför coronakrisen där restriktionernas konsekvenser för andra områden än smittspridningen inte beaktades överhuvudtaget eller i mycket liten utsträckning), men kanske rysligast av allt:
att även dem i den hypnotiserade massan som drabbas stenhårt av den förda politiken accepterar sin lott.

I Sovjetunionen var det vanligt att oskyldiga människor som dömdes i skenrättegångarna själva uppvisade ånger, erkände skuld och medverkade till sin egen dom. Detta fenomen har även skildrats i George Orwells Animal Farm. Hypnosen vidmakthålls ända in i döden, för att undvika det smärtsamma uppvaknandet. Detta fenomen, om än i mindre extrema former än exemplet ovan, visar sig gång efter annan i dagens kriser, där medborgare som förlorar frihet, arbete, sociala relationer – ibland alla på samma gång – själva rättfärdigar det de utsatts för, med att det ändå skedde för en god sak: oavsett om det är virushantering, klimatomställning, kollektiv säkerhet eller något annat som får stå som förklaring. 

Hur kan det gå så långt? En atomiserad individ, i avsaknad av både meningsfull sysselsättning och sociala relationer, som brottas med känslor av rädsla och aggression, får i krisen och dess massbildning en mening och grupptillhörighet som är närmast oemotståndlig. Det kan jämföras med en enskild person som står i en hejarklack. Istället för att höra sin egen obetydliga röst, får personen i ett ögonblick en omedelbar röstförstärkning av tusentals människor och blir ett med massans kollektiva styrka. 

Men det är viktigt att förstå att inte alla individer utgör “massan”, den hypnotiserade delen av befolkningen som aktivt följer med i, och förstärker, massprocesserna. I normala fall är denna grupp omkring 30 procent. En större grupp av befolkningen, 40-60 procent, är inte hypnotiserad men är likgiltig och följsam. Det är till slut bara en liten grupp dissidenter, 10-30 procent, som inte är hypnotiserad och som gör eller vill göra motstånd. Hur detta ska gå till finns det inga enkla svar på. Men Desmet presenterar, åtminstone på ett principiellt plan, intressanta förslag, med hänvisning till Gustave Le Bon som skrivit det första stora verket på området, Massans psykologi (1895). Dissidenter måste göra sin röst hörd hos de två andra grupperna. De måste tala frimodigt och tala sanning. De sociala banden måste upprätthållas för att undvika att den stora massans intolerans mot avvikare inte ska urarta från demonisering och exkludering till ren förföljelse eller terror. 

Men grunden till de återkommande massbildningarna är enligt Desmet trots allt den vetenskaplig-mekanistiska ideologin och samhällets atomiserade individer, så den enda långsiktiga lösningen kan bara vara att göra upp med denna diskurs en gång för alla. En enskild individ kan undvika risken för atomisering genom att söka sig till skapande och meningsfulla uppgifter, undvika social isolering, samt acceptera att det mänskliga livet är fullt av gåtor, faror och osäkerhet – och måste få vara det.

Totalitarismens psykologi är en högaktuell bok, och dess aktualitet lär ständigt göra sig påmind. Att den fritt flytande rädslan och aggressionen i samhället hela tiden kräver nya nya objekt att riktas mot, förklarar att en kris så ofta ersätts av en annan. En totaliserad regim kan inte riskera att befolkningens vrede tas ut på de egna makthavarna. På så vis fick Desmet rätt med skrämmande precision: några månader efter att boken färdigställts dog coronakrisen ut, men inte för att samhället återgick till normalitet. Med Rysslands invasion av Ukraina hade både makthavare och massa en ny kris att hypnotiseras av – med precis samma mekanismer som tidigare: ett externt hot som sätter en befolkning i skräck, tunnelseende som skapar en oförmåga att överhuvudtaget beakta vilka helhetseffekter den förda politiken får, och givetvis en ohygglig demonisering av alla som ställer sig utanför den stora massans världsbild. Med Desmets bok får du ett viktigt verktyg för att begripa det obegripliga.

Gustav Kasselstrand
Partiledare, Alternativ för Sverige