hemsenaste nyttTuffa år väntar – oavsett regering
Publicerad 8 september 2022

Tuffa år väntar – oavsett regering

Artikel först publicerad i Nya Tider.

Årets valrörelse går mot sitt slut och allt pekar på att det kommer att bli mycket jämnt mellan de två regeringsalternativen. Det ensidiga fokuset på regeringsfrågan – ”Nu måste vi rösta bort sossarna!” – har dessvärre gjort att viktiga sakpolitiska diskussioner hamnat i skymundan. Den bistra sanningen är dock att inget av de två blocken presenterar några avgörande politiska reformer. Det mesta kommer att fortsätta som tidigare. Samtidigt står vi inför den allvarligaste ekonomiska krisen i modern tid: Sverige är på väg in i en djup lågkonjunktur, och inflationen är skyhög. Detta sällsynta och brutala fenomen – stagflation – är nästan hopplöst att ta sig ur och kommer att bli långvarigt. Land efter land larmar om att man nu brottas med stagflation för första gången sedan oljekrisen på 1970-talet.

Traditionellt betraktar vi ekonomin i enlighet med nationalekonomins Phillipskurva: när inflationen är hög, är arbetslösheten låg. När arbetslösheten är hög, är inflationen låg. Sambandet mellan inflation och arbetslöshet är alltså negativt. Finans- och penningpolitiken kan med traditionella medel hantera dessa två scenarier. Höjda eller sänkta skatter, ökade eller minskade offentliga utgifter samt högre eller lägre styrränta är de vanligaste metoderna. Idén är att när arbetslösheten blir alltför hög, är det värt att sänka den på bekostnad av högre inflation, och vice versa.

Nu går vi in i ett tredje scenario: stagflation. Här råder hög inflation och hög arbetslöshet – samtidigt. Det är en mardröm, och har historiskt visat sig vara nästan omöjligt att aktivt ta sig ur. Det är bara att vänta ut situationen, och det kommer att bli smärtsamt under tiden. Vi måste därför förbereda oss för att den ekonomiska krisen blir långvarig.

Oavsett om Sveriges statsminister efter den 11 september heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson, så finns det inga tecken på att någon av dessa kommer att fatta några beslut om att lägga om politiken på några betydande sätt. Redan idag styr ju Socialdemokraterna med M-KD-SD:s statsbudget. Magdalena Andersson förklarade nöjt att den var nästan identisk med hennes egen. Det är djupt olyckligt att valrörelsen helt kommit att handla om vem som ska styra, och inte med vilken politik.

För nu står den ekonomiska krisen för dörren, och den kommer att drabba miljoner svenskar som riskerar en tillvaro i armod och misär. Inflationen riskerar att öka från redan skyhöga nivåer.

Arbetslösheten riskerar att stiga radikalt. Statens skatteintäkter kommer att minska. För att kompensera för detta, kommer skatter att höjas och nedskärningar att genomföras. Du som medborgare får betydligt mindre pengar och betydligt mindre välfärd. Räkna inte med att våra offentliga välfärdssystem kommer att klara detta.

För oss medborgare måste nu vägen framåt handla om att dels bilda opinion för en ny politik, dels att återuppbygga naturliga gemenskaper i civilsamhället som alternativ till den allt mer havererade välfärdsstaten.

Det första av dessa områden, opinionsbildning, handlar om att gå på med full kraft mot ekonomiskt slöseri och felprioriteringar när vårt samhälle befinner sig i djup kris. Är det rimligt att vi har världens högsta utlandsbistånd, när vi inte ens klarar välfärden till vår egen befolkning? Varför betalar vi en av de högsta avgifterna av alla länder i EU och vad får vi egentligen tillbaka? Varför har vi så många myndigheter och byråkrater i landet som inte gör något samtidigt som vi säger upp personal i vård, skola och omsorg? Varför fortsätter asyl- och anhöriginvandringen trots vetskapen om de astronomiska summor som detta kostar? Varför har personer som inte arbetat en enda dag i hela sitt liv rätt att ta del av svensk välfärd? Varför straffbeskattar vi bensin och diesel när vi vet att det slår stenhårt mot medborgarnas privatekonomi och samhällsekonomin i stort? Varför bygger vi ännu mer vindkraft när vi nu brottas med de högsta elpriserna någonsin till följd av kärnkraftsavveckling?

Dessa frågor är förstås inte nya – men det som är nytt, är att de inte längre kommer att kunna avfärdas av våra politiker med att ”Sverige är ett rikt land, vi har råd”. Politiker kan inte längre nonchalera eller relativisera dessa frågeställningar om samtidigt stora delar av befolkningen brottas med allvarliga ekonomiska prob­lem. Det här kan tvinga fram en efterlängtad brytning med den politiken som förts fram till idag – oavsett om det gäller invandring, energi, ekonomi eller något annat politiskt område.

Utöver opinionsbildning för att bryta med den nu förda politiken, måste vi arbeta civilsamhälleligt. Vår tillgång till välfärd från stat, region och kommun har redan länge varit minskande. Det kommer förstås att bli ännu mer tydligt under en ekonomisk kris. När länder genomgår en systemkollaps, likt den som nu sker i Sverige, är det naturligt att civilsamhället växer sig starkare.

Små och naturliga gemenskaper kommer att bli vanligare. Fler kommer att vårda sina vänskaps- och familjerelationer, eftersom tillgång till stöd från vänner och familj innebär ett socialt skyddsnät när äldreomsorg, förskola, hemtjänst och andra välfärdsfunktioner inte längre fungerar. Så fungerade Sverige före välfärdsstatens enorma expansion på 1960-talet.

En ekonomisk kris kan, hur smärtsam och brutal den än blir, leda till både en välkommen politisk förändring och insikten att ett starkt samhälle är något mycket större än en stark stat.

Gustav Kasselstrand