Debatt: “Vem är ansvarig för att boka limousinen? WEF eller vi?

– En skildring av klimatminister Pourmokhtaris äventyr i Davos

Debattartikel av Gustav Kasselstrand, publicerad i Nya Tider 16 februari.

Under några dagar i mitten av januari ägde World Economic Forums årliga toppmöte rum i schweiziska Davos. Redan under hösten beslutade jag mig för att granska så mycket som möjligt om den svenska regeringens deltagande. Jag har upprepade gånger varit i kontakt med tjänstemän på regeringskansliet och begärt att de lämnar ut handlingar som rör kommunikationen mellan ministrarna och WEF. Syftet med det har varit att mer på djupet förstå hur lobbyorganisationen utövar sin påverkan mot våra makthavare. Fram träder en bild av politiker som inte själva inser att de används som nyttiga idioter av mäktiga företagsintressen. “Det finns några icke-privata områden inne i kongresscentret men de är nog inte lämpliga för det här mötet”, skriver en lobbyist på Amazon inför ett hemligt möte med Romina Pourmokhtari.

För de flesta medborgare är nog kunskapen mer eller mindre obefintlig om vad World Economic Forum är. Det är inte deras fel. Politikerna som reser dit delger nästan ingen information om vad deltagandet syftar till eller vad de har gjort under sin vistelse. Den mediala rapporteringen om mötet är obefintlig eller i bästa fall undermålig.

Regeringen publicerade visserligen en kort notis på klimatdepartementets sida om att Pourmokhtari skulle delta (att ytterligare två ministrar deltog nämndes inte). Det skedde samma dag som hon reste dit. Baserat på informationen som tillhandahålls, infinner sig frågan om regeringen själv inser vad det är för sammanhang de deltar i. De talar om att mötet “beräknas samla cirka 2 500 regeringsföreträdare, representanter från näringsliv samt civilsamhälle”.

Här utelämnas den allra viktigaste informationen, och den lilla information de delger oss är vinklad. Genom att nämna “regeringsföreträdare” som första grupp, får man lätt intrycket att det är ett internationellt politiskt möte. I själva verket utgörs merparten av de 2500 deltagarna av företagsledare. 

Medlemskap kostar flera miljoner

Varför dominerar de globala företagen i Davos?

Det hela är inte svårare än att studera vilka som är medlemmar av WEF. Organisationens gigantiska ekonomiska resurser kommer från deras medlemmar, varav de allra flesta är multinationella företag med miljardomsättning. Olika kategorier av medlemskap finns, alla med olika kostnad beroende på vilket inflytande man önskar i organisationen.

“Forumet erbjuder olika nivåer av medlemskap och partnerskap, skräddarsytt för den engagemangsnivå som svarar mot våra medlemmars och partners strategiska behov”, skriver WEF på sin hemsida.

Då jag har tillbringat många år av mitt liv på ekonomiska utbildningar, bland annat två år på en MBA-utbildning, har jag lärt mig att omedelbart känna igen fikonspråk och utläsa den egentliga betydelsen. 

I ovan fall: Ju mer ert företag betalar, desto mer inflytande får ni. 

Den lägsta årliga kostnaden för ett medlemskap är omkring 700 000 svenska kronor. För den som önskar mer inflytande talar vi om det tiodubbla: omkring sju miljoner. Dessa får titulera sig “strategic partners”, det mest prestigefyllda medlemskapet, och utgör omkring 100 av de cirka 1 000 medlemsorganisationerna. Dit hör bland annat världens ledande storbanker, läkemedelsföretag, managementbolag och techjättar. Även George Soros påverkansorganisation Open Society Foundation är strategisk partner, liksom Bill & Melinda Gates Foundation. 

99,9 procent av “näringslivet” är inte i Davos

WEF har givetvis inte öppen medlemsantagning, ens för det företag som vill betala flera miljoner. “Medlemskap fås endast genom inbjudan och efter noggrann genomgång av flera urvalskriterier”, skriver WEF på sin hemsida. Bland annat ska företaget “vara intresserat av sin roll som global medborgare”. Med medlemskapet ges möjlighet att “engagera sig i offentlig-privat samverkan, med akademi, regeringar och civilsamhälle för att förbättra världen”. Denna tankefigur löper som en röd tråd i WEF:s agenda: världen har problem som måste lösas på global nivå, och ingen är mer lämpad för uppgiften än WEF. Detta har de även övertygat FN om, som år 2019 tecknade ett strategiskt partnerskap med WEF för att “accelerera implementeringen av Agenda 2030”.

I årets toppmöte fanns fem politiska fokusområden där mötesdeltagarna “analyserar” nuvarande situation och sedan föreslår “nya system”. De nya systemen rör områden av enorm magnitud: ekonomi, internationellt samarbete, energi och klimat, teknologi och arbete. 

För att få närvara på toppmötet i Davos krävs inte bara att organisationen godkänts som medlem och betalat den årliga avgiften, utan även att man betalar en särskild deltagaravgift på omkring 300 000 kronor. Som alla förstår är “representanter från näringsliv”, som Sveriges regering kallade det, inga småföretagare med lokal eller ens nationell verksamhet, utan verkställande direktörer för multinationella bolag. 

Det är värt att påminna om att större delen av “näringslivet” inte är multinationella bolag. Ta Sverige som exempel. I vårt land finns enligt Tillväxtverket 1,2 miljoner företag. Av dessa råkar 96 procent vara småföretag med färre än 10 anställda. Medelstora företag utgör ytterligare 3,9 procent. 99,9 procent av svenska företag är alltså inte storföretag. Av storföretagen, som utgör en promille av företagen i Sverige och västvärlden, är det i sin tur bara en bråkdel som är multinationella på samma nivå som WEF:s medlemsföretag. Men det är denna handfull företag som man åsyftar med “representanter för näringsliv”. Korrekt vore istället att tala om att man träffar verkställande direktörer för multinationella bolag. 

Så uppvaktas politikerna

Så varför betalar företag astronomiska summor för att ingå i WEF och få resa till Davos under några dagar? För att det är en lönsam investering. Det här är deras hemmaplan. Det är inte i ländernas parlament eller regeringar, utan i Davos som framtida beslut blir till. Aldrig protokollförda, aldrig debatterade, aldrig röstade om – utan framdrivna genom listig personlig påverkan från lobbyisterna gentemot dem som formellt klubbar igenom och undertecknar besluten: våra politiker. De här företagen är inte intresserade av att passivt se på hur lagar beslutas eller att delta som vilken remissinstans som helst i långt och utdraget utredningsarbete, och sedan behöva anpassa sig till lagen. Här handlar det om att anpassa lagar och beslut efter företagens intressen och att ha inflytande i processen redan från ruta ett. Gärna demokrati och öppenhet, men inte på vår bakgård.

Regeringskansliet har till mig bekräftat att ministrarna och deras sekreterare inte betalar någon deltagaravgift för att komma in på mötet. Givetvis är det ett strategiskt beslut av WEF: politikerna är gäster och ska uppvaktas, må bra och känna sig viktiga. “Transporten som erbjuds av WEF är kostnadsfri (ingen kostnad för departementet)”, svarar WEF:s Lucy Smith, ansvarig för kontakten med Sveriges regering, på en fråga från klimatdepartementet. WEF (=de multinationella företagen) betalar även hotell.

I vanliga fall när en politiker tackar ja till en bjudresa från ett företag brukar det bli negativa skriverier i media, med rätta. I somras gjorde Aftonbladet en stor sak av att CUF:s ordförande Réka Tolnai fått en resa betald till tobaksföretaget Philip Morris kontor i Schweiz, inklusive hotellövernattning. Det talades då om hur ungdomsförbund uppvaktas av företag som vill påverka svensk lag. Visst är kritiken korrekt, men var finns proportionerna? En ungdomsledare, som inte är folkvald lagstiftare, träffar ett företag. När våra ministrar – ibland också statsministrar – år efter år reser till ett lobbymöte med tusentals företagsledare vars syfte är att kringgå den demokratiska processen och påverka politikerna att fatta gynnsamma beslut för företagen, anser journalisterna att det saknar nyhetsvärde. 

“Vi trodde att ministern skulle få egen bil och chaufför”

Att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari helst vill vara privat med vad hon gör i Davos blir tydligt på flera sätt. Hennes medarbetare krävde på förhand att få reda på vilka journalister som skulle närvara. Att få tillgång till denna info var en “brådskande fråga från ministerns stab”. WEF informerar om att DN:s Peter Wolodarski är den enda som hittills är registrerad, men att de kommer att hålla Pourmokhtari uppdaterad om det blir några fler. Ministerns stab frågar också återkommande gånger om när och var journalister kan närvara. WEF svarar att de har en “secure zone” dit bara ackrediterade journalister med entrépass har tillträde. Allt utanför den säkra zonen är offentlig plats och därmed kan icke-ackrediterade journalister lyckas ställa frågor till deltagarna där. Då kommer tipset från WEF till regeringen:

“Om ministern reser inom Davos med bil är det mindre exponering mot icke-ackrediterad media”, skriver Lucy Smith och informerar om att en bil alltid finns tillgänglig.

“Transport är alltid garanterat för ministern från flygplatsen till Davos, och under deltagandet i Davos där en bil finns tillgänglig hela tiden”. 

Detta exklusiva erbjudande uppskattar klimatets förkämpar på departementet. Nu haglar det frågor av praktisk natur. 

“Vem är ansvarig för att boka limousinen? WEF eller vi? Och kommer det att vara samma chaufför under de dagar ministern är i Davos, eller olika? Och måste vi (eller ni) boka limousine för ministerns hela vistelse eller dag för dag så att säga? Måste jag boka limousine till/från flygplatsen också?”, frågar Hanna Gelin på klimatdepartementet. 

WEF svarar att det är de som bokar bilen till och från Zürich flygplats. WEF klargör emellertid, till klimatdepartementets stora besvikelse, att det inte är en egen bil och chaufför som är tillägnad till ministern utan bara att bil och chaufför ständigt finns tillgängligt att boka, genom en bilservice med stort utbud av limousiner som skickas ut vid behov. 

“Detta innebär att ministern inte använder samma bil hela veckan. Du kan boka på förhand. Du kan också ringa in dag för dag. Inom Davos behöver de normalt sett beställas med en timmes varsel”, skriver Emily Richards på WEF. Hon tipsar även om att “ett annat transportalternativ är att promenera”, vilket många offentliga personer gör. Men detta verkar miljöministern helst vilja undvika, trots att hon fram till november var ordförande för ungdomsförbundet och därmed torde ha långt kvar till ålderdomens krämpor. Vidare är avstånden i Davos inte långa. Kongresscentret ligger mitt i byn och det är max några hundra meter att promenera till möten som hålls på andra platser i den pittoreska alporten.

“Vad har du för råd när det kommer till bokning av en limousine under ministerns vistelse? För jag och alla andra trodde att ministern skulle få en egen bil och chaufför under vistelsen i Davos. Det är också vad vi har kommunicerat till ministerns stab”, skriver Gelin. Hon är stressad: klimatministern sitter på flyget ned när hon febrilt mejlar till WEF för att lösa situationen.

“Om det inte finns en bil tillgänglig idag för ministern, vad ska de göra då? Ta buss eller promenera? Och hur ska de kommunicera med dem [bilservicen, min anm] om ändrade tider och platser till exempel? Det här kommer att bli krångligt om de behöver en bil inom en timme mellan sessionerna, och det inte är samma förare”, klagar Gelin.

Hon samtalar senare i telefon med Emily Richards, och senare på kvällen skriver Gelin till den andra kontaktpersonen, Lucy Smith, märkbart besviken över att privatbilarna måste bokas i förväg.

“Ja, vi pratade med Emily så jag tror vi har fått svar på alla frågor nu. Vi förstod inte att vi är tvungna att boka transport i Davos på egen hand”, skriver Gelin och upprepar att de trodde att hon skulle få egen bil och chaufför.

Inför resan får de Pourmokhtari fullständiga schema som WEF satt ihop åt henne. “I ministerns nuvarande agenda är sessionerna inte öppna för journalister”, klargör WEF. 

En av de sessioner som regeringen nämnde i sitt pressmeddelande var en IGWEL: “Statsrådet har bland annat bjudits in att delta som hedersgäst i den så kallade ”Informal Gathering of World Economic Leaders (IGWEL): Charting the Course to COP28”.

IGWEL är privata möten som leds av WEF:s ordförande Børge Brende, som är grundaren Klaus Schwabs närmaste man. 

“IGWEL’s är alltid informella och fria och det finns inga förberedda tal, dock kommer ministern ha möjlighet att interagera under denna session vilket är årsmötets högsta möjliga nivån för privata sessioner, och det är vår ordförande som bjuder in deltagarna”, skriver WEF till klimatdepartementet.

Vilka som deltar på mötet utöver Pourmokhtari får vi inte veta. Det vi däremot vet är att hon inte är “hedersgäst”, som regeringen skryter om. Hon omnämns endast som “deltagare”, en av många. Mötets agenda handlar om att det är “nu eller aldrig” som vi har chansen att begränsa global uppvärmning. “Hur kan offentlig och privat sektor arbeta tillsammans för att öka klimat- och naturambitioner?” frågar sig deltagarna. 

Ett annat seminarium hon deltar i handlar om EU:s ambition om “nollutsläpp”. “Beslutsfattare måste gå hand i hand med modiga företagsledare för att skyndsamt minska utsläpp av växthusgaser”, står det i beskrivningen. Vi kan nog vara säkra på att det inte handlar om utsläppen från ministerns bilresande till och från seminarierna.

Hemligt möte med Amazon

Inför sitt deltagande i Davos kontaktades Pourmokhtari även av Amazon. Lobbyisten heter Helena Hanell McKelvey och titulerar sig “Samhällspolitisk chef”. Givetvis vill företaget bara “stödja” och “bidra”, ja rentav göra Sveriges EU-ordförandeskap “framgångsrikt”. 

“Jag kontaktar dig för att fråga om du skulle vara intresserad av att träffa Susan Pointer, Vice President, International Public Policy på Amazon, under World Economic Forum i Davos. Vi skulle gärna vilja diskutera hur Amazon och Amazon Web Services (AWS) kan stödja den svenska regeringens prioriteringar under EU-ordförandeskapet, samt hur vi kan bidra till att främja och tillvarata den digitala och gröna omställningen i Sverige och Europa (…) Vi tror också att näringslivet har en viktig roll att spela i den gröna omställningen och hoppas att ni skulle vara intresserade av att träffas för att diskutera hur vi tillsammans kan bidra till att göra Sveriges ordförandeskap framgångsrikt.”

Vice President för International Public Policy är återigen ett exempel på fikonspråk. Det betyder i klartext att man är högsta chef för global lobbying. 

Pourmokhtari nappar på inbjudan. Nu uppstår problem. Alla privata mötesrum är fulla. “Det finns några icke-privata områden inne i kongresscentret men de är nog inte lämpliga för det här mötet”, skriver Montana Judd på Amazon som tagit över dialogen och försöker få till stånd mötet. Istället föreslår hon att Pourmokhtari ska bege sig till deras skyltfönster på gågatan i 77 i Davos. “Vi har ett konferensrum tillgängligt”, skriver hon och lockar nu även med att Kara Hurst, global chef för “Worldwide Sustainability”, kommer att delta. Till Hursts hållbarhetsarbete räknas inte bara miljöfrågor, utan även att färre chefer i bolaget ska vara vita. “Antalet svarta chefer har ökat med 70 procent och vi är fast beslutna att öka mångfalden på den högsta chefsnivån”, skriver hon på bolagets hemsida.

Till mötet med Amazon reser vår klimatminister, allt under stort hemlighetsmakeri, med chaufför i privat lyxbil. Att det överhuvudtaget har ägt rum är det fram till nu bara ett fåtal personer som känt till. Vad som diskuterades får vi förstås aldrig veta. Men Amazon råkar vara strategisk partner för WEF och har därmed betalat dyrt för att få möjlighet att träffa Pourmokhtari privat. Varför var mötet så angeläget för ministern? Handlar det fortfarande om politik, eller tänker hon mer på sin personliga framtid? En valförlust 2026, och statsrådspensionen räcker bara ett år. Med rätt vänner väntar istället ett toppjobb på global nivå. Självklart som lobbyist, men med finare titel.

Klimatministern checkar ut från Hotel National i centrala Davos, hämtas upp av privatchaufför och åker de 2,5 timmarna i lyxbil till Zürich flygplats. Där tillbringar hon några timmar i VIP-rummet innan det är dags för resan hem till Sverige. En 27-årig klimatminister utan relevant arbetserfarenhet eller utbildning reser hem efter att ha tillbringat några dagar hos världens multinationella företagsetablissemang, som dessutom betalat för kalaset. Vem har påverkat vem?

Gustav Kasselstrand

Masterexamen (MBA) i ekonomi med inriktning mot finans och redovisning. Var med och bildade partiet 2018 och har sedan dess varit partiledare. Verksam med videobloggen Sunt förnuft med Gustav. Gift och är småbarnspappa.