Debattartikel om Nato
En säkerhets- och utrikespolitik som sätter Sverige och svenskarna främst
Det ösregnade när den svenska flaggan för första gången hissades utanför NATO-högkvarteret i Bryssel – till och med gudarna grät denna dag.
Sverige har tyvärr blivit formell medlem i NATO. Vi har därmed ytterligare försämrat det svenska folkets säkerhet, och Sveriges säkerhetspolitik bör lämpligen mera korrekt benämnas “osäkerhetspolitik”. Somliga menar att vi nu har en försäkring mot angrepp från Ryssland, men försäkringsvillkoren är synnerligen oklara: i den omtalade artikel 5 i NATO-stadgan sägs ingenting om tidsram eller omfattning av de ömsesidiga försvarsgarantierna.
Om vi istället hade köpt en helsvensk försäkring, hade vi svenskar varit det enda folk som utformat försäkringsvillkoren: vi hade anslagit de ekonomiska resurser som krävs för att bygga upp det svenska försvaret, både det militära och det civila, som är nödvändigt efter årtionden av politisk misskötsel. Processen är nödvändigtvis långdragen eftersom materielanskaffning tar tid, och utbildning av officerare, som i sin tur ska utbilda enskilda soldater och fungerande förband, inte kan forceras utan negativ inverkan på kvalitén.
Vi anser att både svensk utrikespolitik och säkerhetspolitik ska ha sin grund i en realistisk syn på omvärlden. Moraliska ställningstaganden av typen att Sverige ska ingå i en europeisk såväl som en transatlantisk intressegemenskap, baserad på liberaldemokratiska värderingar, kan vid första anblicken tilltala en del men innebär med nödvändighet att den egna nationens handlingsutrymme begränsas.
Mytbildningen om den liberala världsordningens förträfflighet, accentuerad efter det kalla krigets slut, lever idag kvar hos en del politiska företrädare trots att denna världsordning inte längre existerar: både de ryska och kinesiska imperierna utmanar på allvar det som fram till för några år sedan var det amerikanska imperiets hegemoni.
Trots detta har svenska politiker successivt knutit Sverige alltmer till USA, oberoende av färg på regering. I slutet på 2023 ingicks DCA-avtalet, framställt som ett “försvarsavtal” men som enbart gagnar den amerikanska stormaktens intressen. USA får tillgång till 17 militära anläggningar där Sverige helt har avsagt sig möjligheten att upprätthålla svensk lagstiftning. Vi svenskar har inget som helst inflytande över hur den amerikanska krigsorganisationen disponerar dessa öar av USA insprängda i det som en gång var nationalstaten Sverige.
Sveriges alliansfrihet syftande till neutralitet i krig har tjänat Sverige och svenskarna väl. Sverige har under mer än 200 år undgått att bli en krigförande part, vi har undgått det trauma som andra länder inte har lyckats undgå. Sveriges välstånd har kunnat utvecklas tack vare denna politiska linje – en linje som successivt, och nu definitivt, har slängts på historiens sophög. Bildning och kunskaper i historia kan inte längre göra sin röster hörda när de känslofyllda moraliska flosklerna om europeisk och transatlantisk intressegemenskap trumpetas ut.
Sverige behöver ett starkt totalförsvar, något som måste återuppbyggas efter årtionden av politiska illusioner om den eviga freden. Vi behöver inte vara med i NATO för att bygga ett krigsavhållande försvar, det klarar vi svenskar själva. Istället för ideologiska paroller behöver Sverige ha en säkerhets- och utrikespolitik som sätter Sverige och svenskarna främst. Den politiken behöver utgå från geopolitiska realiteter och inte en påhittad värdegemenskap, en värdegemenskap som inte ens existerar i samtiden. Vem vill påstå att värdegemenskapen mellan Turkiet och Sverige ska ligga till grund för svenska soldaters liv och död?
Gustav Kasselstrand,
partiledare
Claes Lindh,
partistyrelsemedlem