Föreningen Heimdal backar från utlovad publicering

Under våren kontaktades Alternativ för Sverige av den så kallat konservativa och borgerliga studentföreningen Heimdal. Partiet ombads skriva en debattartikel med EU-tema för publicering i föreningens tidskrift inför EU-valet. Efter att artikeln skickats in tackade Heimdal partiledare Gustav Kasselstrand för en “utmärkt” artikel. Nu vägrar plötsligt föreningen att publicera artikeln – som du nu kan läsa på vår hemsida istället.

Redaktören för Heimdals tidskrift kontaktade partiet i våras och meddelade följande:

“Med anledning av det kommande EU-valet undrar jag om ert parti vill bidra med en artikel till föreningen Heimdals tidskrift. Föreningen Heimdals tidskrift delas ut till ett par tusen studenter vid Uppsala universitet med en bred målgrupp, och till medlemmar av föreningen. Tidskriftens nästa nummer kommer att ha EU som fokusområde och vi i föreningen Heimdal vill inkludera så många partipolitiska perspektiv som möjligt. Jag vänder mig till er för att inkludera perspektiv som ligger utanför de borgerliga partierna.“

Generella frågor och ämnen i artikeln kan exempelvis vara:

• Vad är den viktigaste valfrågan för Alternativ för Sverige i EU-valet och varför är det viktigast?

• Hur ser Alternativ för Sverige på EU-samarbetet? Fungerar det väl eller finns områden som kan förbättras?

• Ser Alternativ för Sverige positivt eller negativt på förändringarna som skett inom EU sedan det senaste EU-valet?

• Vad vill Alternativ för Sverige införa om ni blir invalda till EU-parlamentet?

Deadline sattes till 3 maj.

Under processens gång kom ett nytt vänligt meddelande med en påminnelse.

“Jag kontaktade er för ett tag sedan om ni ville medverka på vår tidskrift med en artikel om det kommande EU-valet. Det har nu gått en tid och jag undrar hur det går angående artikeln?”

Gustav Kasselstrand skickade in artikeln den 3 maj, och texten var inom den längd som Heimdal beslutat. Tre dagar senare svarade Heimdals redaktör och tackade.

“Tack så mycket för artikeln, den kommer att passa tidskriften utmärkt. Det har varit trevligt att medverka med er och er responsivitet är starkt uppskattad.”

Därefter upphörde kommunikationen från Heimdal helt. Gustav Kasselstrand skrev den 27 maj:

“Hej! Blev det någon publicering till slut av min debattartikel?”

Två dagar senare svarar Heimdal att artikeln inte publicerats.

“Hej Gustav!

Tack för mejlet. Jag måste tråkigt nog meddela dig att artikeln som du skickat in inte kommer vara med. Artikeln fick tyvärr inte plats i numret som av olika skäl blev något försenat. Vi ber om ursäkt för besväret.“

Då Alternativ för Sverige inte vet säkert om det är redaktören själv eller någon annan i Heimdal som lyft ut artikeln, väljer vi att inte skriva ut hans namn. Klart är dock att Heimdals agerande är förkastligt, där man själva kontaktar ett parti och ber om en debattartikel. Partiet avsätter sedan tid, genom partiledaren, att göra research och skriva en omfattande och exklusiv artikel i ämnet. Heimdal tackar – men senare, när någon på Heimdal stoppar artikeln från publicering, hör de överhuvudtaget inte av sig med detta besked. Detta i hopp om att Alternativ för Sverige aldrig skulle få reda på det.

För mer information,

press@alternativforsverige.se

Nedan kan ni läsa den refuserade artikeln:

Swexit – en nödvändighet

För 30 år sedan folkomröstade Sverige om medlemskapet i Europeiska unionen. Ja-sidan vann med knapp majoritet. Vi har nu varit medlemmar tillräckligt länge för att kunna utvärdera unionen i allmänhet och Sveriges medlemskap i synnerhet. Tyvärr sker inte detta, trots att vi nu står inför ännu ett EU-val. Att allmänheten både saknar intresse för och kunskap om EU-valet är inte konstigt. Det beror på den likriktning och den låga nivå som de etablerade partierna uppvisar i sin kommunikation. 

Att grogrunden för en Swexitrörelse borde vara stor är ingen vild gissning. Ett historiskt perspektiv skadar inte här, utan är nödvändigt. Svenskarna har i urminnes tider kämpat för, och värnat, sin självständighet. Engelbrektsupproret som inleddes på 1400-talet slutade omkring 100 år senare med att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523, varpå Kalmarunionen upplöstes. Det är också primärt därför som vi firar vår nationaldag just denna dag, även om etablissemanget – i den mån de överhuvudtaget kan sitt lands historia – ofta tystar ned detta och istället lyfter fram undertecknandet av regeringsformen den 6 juni 1809 som anledning.

Genom de århundraden som följde efter att Sverige blev en nationalstat, kämpade svenska folket till det yttersta i ett oräkneligt antal krig för att försvara landets självständighet och existens. Även om mobiliseringen ytterst byggde på lagar, hade våra exempellösa bragder och uppoffringar aldrig varit möjliga med ett folk som inte själva värderade sin frihet högt. När Sveriges två första partier, Hattarna och Mössorna, korrumperades av utländska krafter på 1700-talet, ledde det till vårt största folkliga uppror i mannaminne: Den stora daldansen. Några årtionden senare genomförde Gustav III en nationalistisk – och fredlig – revolution till folkets stora jubel, som en gång för alla bröt med de partier som lydde utländska herrar.

Under 1900-talet fortsatte Sverige att gå sin egen väg. Vi stod utanför två världskrig. Vi byggde upp vår egen välfärdsstat utifrån våra egna förutsättningar och behov. “Sverige åt svenskarna, svenskarna åt Sverige” var en självklar paroll som funnits sedan 1920-talet, och som Per-Albin kom att popularisera. Den militära alliansfriheten ansågs ge bäst förutsättningar för att försvara landets fred och frihet i händelse av nya storkrig i Europa. Vårt försvar var ett av de främsta i världen. Det kombinerades med skicklig svensk diplomati mot både öst och väst. Under denna tid var Sverige ingalunda isolerat. Tvärtom ingår vi i Efta, Europeiska frihandelssammanslutningen, som vi själva var med och bildade 1960 tillsammans med Schweiz och ett antal andra små länder (Storbritannien var det enda större landet). Det är en mindre känd motsvarighet till Kol- och stålgemenskapen som ju bildades primärt av Europas giganter.

Sverige är nu i ett Europasamarbete som fungerar väl, och som inte inkräktar på vår självständighet. Fram till i början av 1990-talet är Sverige ett land som hela världen ser upp till. Men sedan händer något. Vi drabbas av den första stora ekonomiska krisen i modern tid. Vårt nationella självförtroende bryts sakta ned. Ett svenskt EU-medlemskap presenteras som den snabbaste vägen ut ur de ekonomiskt svåra tiderna: ett tåg vi inte får missa att hoppa på. Detta är anhängarnas i särklass mest populära argument, medan motståndarna istället lyfter fram svensk självständighet som tyngsta argument för att stå utanför.

År 1994 ska Sverige folkomrösta. Det är vi inte ensamma om. Även Österrike, Finland och Norge gör det. Att Österrike skulle rösta ja var tveklöst, och det skedde tidigt på året. Men hur det skulle sluta för de nordiska länderna var mer oklart. Länge var huvudspåret från de nordiska regeringarna att alla nordiska länder skulle rösta på samma dag, då det ansågs vara den modell där valresultatet bäst skulle spegla folkets vilja. Utfallet i ett land skulle inte få påverka utfallet i ett annat land.

Men så blev det inte. Istället beslutade de nordiska regeringarna, i samförstånd med EU, att ha tre separata valdagar. Finland skulle få rösta först, före Sverige. Det berodde på att ja-sidan ledde tydligt i Finland. Självständighetsfrågan var inte lika stark där som i den svenska debatten. Som förväntat röstade en majoritet (56%) av finländarna ja. Först då vände styrkeförhållandena i Sverige och ja-sidan vann med knapp marginal i folkomröstningen en månad senare. Man kan alltså säga att det var Finland som tog Sverige in i EU.

Norge fick strategiskt rösta sist av alla, för där var motståndet som störst. Det blev lika jämnt som i Sverige, men med seger för nej-sidan.

Dessa historiska perspektiv är viktiga att ha med sig i dagens debatt om EU. Svenska folket var redan då djupt skeptiskt till EU-medlemskap, mycket mer än i de flesta andra länder. På grund av politiskt fulspel på högsta nivå, en ekonomi körd i botten, och en kavalkad av lögner och naiva förhoppningar från EU-förespråkarna, tog vi ändå steget in i EU. “Demokrati och nationell självständighet – nej-sidans främsta argument – nådde inte riktigt upp till ekonomins betydelse”, sammanfattas resultatet i valanalysen “Ett knappt ja till EU” från Göteborgs universitet.

När man nu i efterhand tittar på slutdebatten från 1994 kan man enkelt konstatera att motståndarna fick rätt medan förespråkarna fick fel.

Kanske berodde den klara nej-segern i euromröstningen några år senare, 2003, på att folket inte tänkte låta sig luras en gång till.

EU stannade inte vid ett handelssamarbete eller fredsprojekt (om det någonsin varit det). Maktförskjutningen har fortsatt kontinuerligt. En rad nya fördrag (EU-grundlagar) har skrivits under, alla utan att svenska folket (eller andra folk) fått säga sitt. Med tiden gjorde även EU-domstolen en tolkning som inte finns med i något fördrag och som vi omöjligen kunde ta ställning till 1994. Det kallas företrädesprincipen. “Om en svensk lag står i strid med en EU-lag är det EU-lagen som gäller”, förklarar Sveriges riksdag på sin hemsida. Om en medlemsstat ändå inte rättar sig efter EU, inleder EU-kommissionen (EU:s regering) ett så kallat överträdelseförfarande mot landet. För några år sedan stämdes Sverige i EU-domstolen för att vår riksdag i demokratisk ordning hade röstat nej till att implementera EU:s ändrade vapendirektiv. Förra året dömde domstolen, föga förvånande, till EU:s favör och Sverige tvingades betala böter på 100 miljoner kronor. Dessa konkreta perspektiv lyser med sin frånvaro i dagens EU-debatt.

Det finns en viktig skillnad nu jämfört med 1990-talet. På den tiden var det vänsterväljare som var kritiska till EU och borgerliga väljare som var för. Idag är situationen den omvända. Även om det uttalade EU-motståndet idag är relativt litet i Sverige, är kritiken mot EU massiv. Men kritiken har minskat drastiskt hos rödgröna väljare – samtidigt som den ökat hos högerväljare. Högerväljare är i dag i själva verket mer kritiska till EU än vänsterväljare är. Det är en dramatisk förändring på tio års tid. Allt pekar på att detta är en trend som kommer att fortsätta. Och det är inte konstigt, i takt med att EU visat sig bli en fullfjädrad politisk union med noll respekt för svensk självständighet. Det är en jätteapparat som börjar likna Sovjetunionen på flera sätt, inte minst vad gäller byråkratins omfattning, den socialistiska ekonomiska politiken, och viljan att reglera precis varje politiskt område oavsett hur stort eller litet det är. 

Den intressanta frågan är nu hur länge partierna (i synnerhet de borgerliga och SD) kan fortsätta med sin meningslösa “reformera inifrån”-politik. Det är en linje som aldrig har lyckats. Vi kan enkelt utvärdera facit för Sverige under de senaste 30 åren. Vi har under denna tid varit ett av de mest kritiska länderna i EU-sammanhang. Vi har i flera sammanhang tillhört en liten grupp länder som försökt stoppa vissa detaljer i stormaktsplanerna (bland annat rörande coronafonden Next Generation EU) – men inte ens dessa, våra mest anspråkslösa krav, har vi fått igenom. Ändå vill politikerna få oss att tro att de minsann nästa mandatperiod kommer att kunna påverka saker och ting till det bättre.

Men varför skulle de egentligen kunna det? Sverige utgör drygt två procent av EU:s befolkning. Det är en befängd tanke att EU skulle anpassa sig efter Sverige. Vi har 21 av drygt 700 Europaparlamentariker. Och om en svensk regeringschef skulle lägga in veto i EU-toppmötet, skulle det utlösa politisk kris och sanktioner mot Sverige. Vetorätten finns bara i teorin, inte i praktiken. Titta bara på vad som hänt när Ungern gjort detsamma, trots att det är en rätt som finns med i fördragen. EU svarar då med frysta bidrag, nya böter och hot om uteslutning. Vi står alltså helt maktlösa inför EU:s imperiedrömmar.

Storbritannien försökte i årtionden påverka unionen inifrån. De brittiska politikerna, som var Bremainers, var rädda för att Brexit annars skulle kunna bli verklighet. Så Brexit fanns i högsta grad på bordet i förhandlingarna, men EU brydde sig ändå inte. Efter att Brexit senare blev verklighet syntes ingen tillstymmelse till självkritik från EU. Tvärtom sågs Storbritanniens frånfälle som en gyllene möjlighet att tillskansa sig ännu mer makt från medlemsländerna.

EU har inga planer på att backa. Det är viktigt att förstå det. Det här kommer allt fler att inse, särskilt väljare som röstar på borgerliga partier eller SD. Därför tror jag att vårt land kommer att få se en successivt starkare och mer heterogen Swexitrörelse, precis som Brexitrörelsen i Storbritannien. Just nu är Swexit förknippat med Alternativ för Sverige, men det kan – som i Storbritannien – växa till en mycket större och bredare rörelse. Det vore en välkommen utveckling.

Att vi i Alternativ för Sverige kandiderar i EU-valet beror helt och hållet på att vi vill få upp Swexitfrågan på den politiska agendan. Oavsett om vi tar plats i EU-parlamentet eller inte, är jag säker på att vi har bidragit till att göra idén om ett svenskt EU-utträde både kändare och mer accepterad. Det handlar om att föra vårt folks urgamla kamp för självständighet vidare. Arbetet är mödosamt, men någon måste göra det. För oss är Swexit inte bara en möjlighet, utan en nödvändighet. 

Gustav Kasselstrand

Partiledare och toppkandidat
Alternativ för Sverige