Gustav Kasselstrand om sin resa till EU:s yttre gräns

Reportage först publicerat i Nya Tider.

Under 2015 års asylkaos var det inte via centrala Medelhavet, utan den så kallade Balkanrutten, som de flesta invandrare kom in i Europa. Från Turkiet tar de sig sedan till Grekland eller Bulgarien, och vidare genom västra Balkan. Det exempellösa inflödet fick bulgarerna att bygga ett 26 mil långt gränsstängsel som nu bevakas av gränspoliser och militär. Trycket har sjunkit markant, men varje år lyckas tiotusentals fortfarande ta sig in i Europa. Hur är det möjligt? Och varför vill bulgarerna helst slippa den ökade närvaro av Frontex-personal som EU beslutat om? I detta reportage får ni följa med Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand och bulgariska parlamentariker till EU:s yttre gräns.

I april besökte jag Bulgarien för att delta på valupptakten för vårt bulgariska systerparti Pånyttfödelse. Men evenemanget i Sofia är egentligen inte anledningen till att jag är här. Jag frågade om jag kunde få besöka gränsen mot Turkiet, och mina kollegor lyckades ordna det. En chaufför med bil från parlamentet möter upp mig och parlamentarikern ”Dimi” som ska visa mig runt. Egentligen heter han Dimcho Dimchev.

Polis kontrollerar fordon i området

Resan från Sofia till småstaden Jambol i östra Bulgarien tar omkring tre timmar. Där övernattar vi, och morgonen därpå reser vi rakt söderut. I området finns bara små byar, de flesta mer eller mindre övergivna. Många byggnader har rasat ihop och lämnats vind för våg. Industrifastigheter står övergivna och rostar sönder. Enligt mina vänner i Pånyttfödelse har allt i landet blivit sämre sedan Sovjetunionens fall. Företag och unga bulgarer flyttar utomlands. Det är EU:s fattigaste land, i unionens geografiska periferi – men i dess politiska centrum. Sedan asylkaoset 2015 har invandringen seglat upp till att bli en central fråga på EU-nivå. Bulgarien utgör, tillsammans med Grekland, EU:s yttre landgräns mot Turkiet varifrån miljoner invandrare från Mellanöstern och Afrika försökt ta sig in sedan dess.

Överallt ser vi gränspoliser och gendarmer som står med sina bilar i vägfickor där de har stannat personbilar, skåpbilar eller långtradare för att kontrollera dem.

– Enda anledningen att vi inte blivit stannade är för att de ser på vår bil att vi är från parlamentet, säger Dimi.

– Smugglarna är aktiva här. Det är en hel industri och de är professionella. De invandrare som tagit sig förbi gränsstängslet hämtas upp av någon, någonstans, för vidare färd in i Europa. De stannar inte i Bulgarien, men vi gör allt vi kan för att hitta dem redan här så att de inte ska komma till er, säger han.

Det är ligor som organiserar den illegala invandringen. Men själva smugglingen kan utföras av såväl yrkeskriminella som enskilda fattiga bulgarer (eller zigenare) som bara vill tjäna en hacka på att transportera folk från punkt A till punkt B, där någon annan sedan fortsätter transporten. Det är en kedja med många länkar.

Militär zon

När vi närmar oss den militära zonen måste vi byta bil. Vi kommer helt enkelt inte att kunna ta oss fram till stängslet i en vanlig Volkswagen. Parlamentets chaufför lämnar oss och en lokal företrädare från Pånyttfödelse kommer förbi i en sliten jeep där vi hoppar in. Han har mjukisbyxor på sig, en t-shirt med partiets logga, och röker för fullt inne i bilen. Han kan inte ett ord engelska men pratar på ändå. Dimi tolkar åt mig. Snart kommer vi fram till några förfallna byggnader där vi möter upp gränspoliser och militärer. Här börjar den militära zonen. Ingen kommer förbi utan särskilt tillstånd.

– En gång var vi här med partiledaren, Kostadin Kostadinov. Men inte ens han fick komma in då, för vi hade inte föranmält det, säger Dimi.

De kontrollerar våra pass och att det stämmer med namnen i tillståndet. Men de är vänliga och avslappnade. Pratar och skrattar med mina bulgariska kollegor. Från och med nu följer de efter oss hela tiden i ett tungt polisfordon. Att det behövs särskilda fordon för att ta sig fram här blir nu tydligt. Grusvägarna är i bedrövligt skick. Det guppar och skakar precis överallt, sly slår emot rutorna. Det påminner nästan om att sitta i en bandvagn under värnplikten. Och tempot är lika långsamt. Då råder ändå bästa möjliga väder och väglag just nu. Det är torrt.

– Om det sker ett plötsligt genombrott vid stängslet tar det lång tid innan de som patrullerar gränsen får dit förstärkning. Och om det är vinter eller lera är det nästintill omöjligt, säger Dimi.

– Då får polis och militär ta sig dit till fots. En så enkel sak som att bygga ordentliga vägar fram till stängslet har vi inte lyckats med på tio år.

Började byggas 2014

Tidigare fanns inget stängsel alls mellan Turkiet och Bulgarien. Men efter kriget i Syrien tilltog massinvandringen – inte bara från Syrien utan från Afghanistan och en rad olika länder. Bulgarien har sedan i etapper byggt ut stängslet, till att idag täcka hela gränsen på 26 mil – lika långt som från Göteborg till Malmö.

Efter kanske 10 minuter på grusvägarna kommer vi fram till stängslet. Vi åker med vår bil längs en smal grusväg alldeles intill. Här går inte bara Bulgariens, utan EU:s yttre gräns. På andra sidan ligger Turkiet. Men stängslet har byggts och betalats av Bulgarien, inte av Turkiet eller EU.

– EU gav oss knappt några pengar alls. Det enda de betalade var det här lilla stängslet bredvid oss, säger Dimi, och pekar åt vänster där ett meterhögt stängsel har upprättats för att hålla djuren borta.

Helt säker är han inte på om verkligen allt betalades av Bulgarien själva, men misstron mot EU är utbredd. Det finns en känsla av att Bulgarien, trots att man är EU:s fattigaste land, lämnats ensamma att betala och organisera unionens gränsskydd.

Fyra meter högt stängsel med taggtråd

När man ser ett fyra meter högt stängsel med rejäl taggtråd upptill, är det först svårt att begripa hur någon kan ta sig förbi. På vissa ställen är det dessutom dubbla stängsel med en meters mellanrum för att försvåra passage ytterligare. Ändå är detta – fortfarande – den primära vägen in i Europa. På EU-språk kallas det Balkanrutten, där invandrarna tar sig från Turkiet till Bulgarien eller Grekland. Därefter passerar de västra Balkan – framför allt Nordmakedonien, Kosovo och Serbien, som inte tillhör EU. Det gigantiska trycket har fått Ungern att bygga ut ett gränsstängsel mot just Serbien, men även där tar sig många förbi. Enligt EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex lyckades 380 000 invandrare ta sig in illegalt i unionen under 2023, högsta siffran på nästan tio år. 160 000 kommer via centrala Medelhavet, till Italien, och lika många kommer över Balkan. Exakt hur många som försöker ta sig in via stängslet här i Bulgarien är oklart, men officiella siffror från Frontex anger omkring 200 000 försök till illegal invandring. Av dessa påstås omkring 30 000 lyckas ta sig in, men de jag talar med tror att det är betydligt fler. Det ligger dock i sakens natur att ingen kan säga säkert hur många som tar sig in. Enligt Frontex årsredovisning ökar trycket hela tiden på grund av det allt mer instabila läget i närområdet.

– Utan något stängsel skulle miljoner ta sig in, säger en militär till mig.

Under asylkaoset 2015, då gränsen i stort sett var öppen, kom de allra flesta invandrare till Europa via Turkiet – hela 800 000 – och därifrån antingen till Bulgarien eller Grekland. Centrala Medelhavet stod för omkring 100 000. Med stängslet har inflödet bromsat in rejält. Ändå tar sig många fortfarande in, vilket beror på en rad olika faktorer.

Turkiet pekas ut som ett huvudproblem. Från turkiskt håll finns ingen vilja att stoppa inflödet till Europa. Snarare tvärtom. EU har tidigare tecknat avtal med Erdoğan där han ges ansvaret att bromsa de illegala invandrarna, men det har kostat, i form av pengar och eftergifter – som mer visumfrihet för turkar. Med ökat invandringstryck får Erdoğan en bättre förhandlingsposition.

Under två timmar åker vi längs gränsen, ibland stannar vi och pratar med militärerna och poliserna. De visar små bås och till och med tältplatser i skogen som påminner om ”ensamma vargen”, där militärer tidigare var posterade. Nu har de börjat bygga uppvärmda lokaler med tillgång till mat och dryck, där gränsvakterna både kan ha sambandscentral och avlösa varandra. Allt för att så många som möjligt ska kunna verka under lång tid i direkt anslutning till gränsstängslet. Men gränsen är lång och det behövs fler lokaler överallt. Ett gigantiskt arbete.

Inga turkiska vakter syns till

Inte en enda gång ser vi någon turkisk gränsvakt på andra sidan. Och även om invandrarna skulle ha oturen att stöta på någon gränsvakt, är det långt ifrån säkert att de ingriper. Erdoğan kan ha gett order att de ska låta invandrarna ta sig förbi och att bulgariska gränspoliser inte ska underrättas. Kommunikationen mellan ländernas gränspolisenheter fungerar inte i praktiken. Dels saknas ömsesidigt förtroende, dels finns det språkliga barriärer. De tvingas kommunicera på engelska. Hur det går till undrar jag. Ingen av alla jag träffar kan någon engelska överhuvudtaget. Det är bara tack vare Dimi, som tolkar allt, som jag kan förstå dem och de kan förstå mig.

Det finns två sätt man kan passera stängslet. Det ena är att klippa hål med något rejält verktyg. På flera ställen ser vi dessa hål, och hur gränspolis lagat dessa med nytt stängsel. Det andra är att klättra över med hjälp av en stege. Här och var ligger övergivna kläder.

– När de klättrar över taggtråden sätter de ut kläder eller madrasser för att göra det mjukare, förklarar Dimi.

– Jag tycker att stängslet är för lågt. Det är fyra meter. Har du sett hur de har det i Ceuta, den spanska enklaven i Afrika? Så skulle vi ha det. Sex meter höga stängsel, tre stycken, med stora utrymmen emellan så att polisen hinner ingripa. Ytterst få kan ta sig in där.

Någon mirakellösning skulle det dock inte vara. Här rör det sig om 26 mil, där om åtta kilometer där vakter enkelt har uppsikt över allt som sker.

Flera problem att hantera

En viktig, och egentligen ganska självklar insikt, är att varje gräns behöver både vakter och fungerande infrastruktur runtomkring för att hålla tätt. Och det är här de stora problemen finns. Totalt förmodas drygt 1 000 poliser patrullera gränsen, men enligt Pånyttfödelse behövs ytterligare 1 200. Det är inte en lätt sak att både utbilda, betala löner, få fram materiel, fordon och byggnader för alla dessa, i EU:s fattigaste land.

Längs delar av stängslet finns kameror uppsatta. Men många är bara för syns skull och fungerar inte. Det finns också ett mindre antal värmekameror som ger utslag nattetid. Även om invandrare upptäcks på kameran återstår stora svårigheter att få dit personal i tid som kan mota tillbaka dem. Terrängen är för oframkomlig.

– Om de tar sig över stängslet tar det bara sekunder innan de rusat in i skogen och nästan är omöjliga att hitta. Därifrån tar de sig till närmaste stora väg där smugglaren väntar, säger Dimi.

Ingen av dem jag talar med begriper varför man inte röjt terrängen bättre. På den turkiska sidan har all växtlighet tagits bort från stängslet och uppemot 100 meter bort. Vägen längs stängslet är i klart bättre skick på den turkiska sidan, vilket möjliggör snabbare förflyttning för fordonen.

Ett ytterligare problem som pekas ut är korruptionen i Bulgarien. Delar av stängslet saknar helt kameror. Ingen kan riktigt svara på varför. Man misstänker att smugglare mutat bulgariska myndigheter för att se till att ha kvar några säkra ställen där invandrarna kan passera. Men det är bara spekulationer.

– I så fall spelar det ingen roll hur många kameror och poliser vi sätter upp, om det i praktiken finns delar av stängslet med fri passage.

Att i stort sett alla invandrare som tar sig över gränsen är organiserade av människosmugglare, är alla överens om.

– Jag tror att det är få som kan ta sig igenom flera länder, inklusive Turkiet, helt på egen hand, säger Dimi.

– Risken är för stor att man blir stoppad. Priset man får betala en människosmugglare (ofta kallat ”flyktingsmugglare” trots att det inte är riktiga flyktingar som smugglas) för att ta sig in i Bulgarien uppskattas till 5 000 euro, omkring 60 000 svenska kronor. Ju längre bort i Europa man ska ta sig, desto mer kostar det. Allra dyrast är det att komma till länder som Tyskland och Sverige som kostar hundratusentals kronor.

Det är fortfarande ett stort frågetecken hur hundratusentals invandrare från urfattiga länder i Mellanöstern och Afrika har råd att betala summor som bulgarer, ja till och med många svenskar, bara skulle kunna drömma om. De flesta jag talar med gissar att olika NGO:er (ickestatliga organisationer) – kanske även olika stater – finansierar invandrarna, men exakt vilka det är och hur det går till vet ingen säkert. De flesta tror däremot att NGO:er, som verkar på Medelhavet med att ”rädda” illegala invandrare och föra dem till Italien, inte verkar på bulgarisk mark.

Klart är dock att de ligor som genomför människosmugglingen tjänar grova pengar på det. Det är en mångmiljardindustri. EU är medveten om problemet, och pekar i sin rapport om framtida utvidgning till västra Balkan ut ”irreguljär migration” som en ”betydande utmaning”. Länderna brottas med ”smuggling av migranter och människohandel”.

Frontex-chef vill hitta ”balans”

Större delen av personalen i EU:s gränsstyrka Frontex är verksam i Italien och på Medelhavet. På sin hemsida skryter de med att de ”räddar” hundratusentals invandrare till Europa varje år, snarare än att föra tillbaka dem. I Bulgarien har närvaron varit relativt liten, trots det stora invandringstrycket. Totalt finns 200 Frontexvakter i landet, en siffra som den nye Frontex-chefen Hans Leijtens meddelade ska tredubblas i år. Denna personal utgörs dock inte bara av gränsvakter, utan även av EU:s egna ”människorättsexperter”.

Leijtens har utmärkt sig som en varm anhängare av invandring. På sin presskonferens när han tillträdde förkastade han alla idéer om att stoppa illegal invandring.

– Inget kan stoppa människor från att passera en gräns, inget stängsel, ingen mur, inget hav, ingen flod. Ibland låtsas man att man kan skruva ett lock på en flaska, och så upphör invandringen. Men det är en missuppfattning, sade han.

Detta trots att invandringen bevisligen bromsats rejält när stängsel installerats. Han uttryckte sedan empati för de illegala invandrarna och sade att han skulle göra samma sak om han var i deras situation.

– Vem är jag att fördöma migranter? Jag sitter här i mitt kontor i Warszawa, jag skulle såklart kunna göra det, men det vore för enkelt. Allt det här pratet om att stoppa människor och stänga gränser kan inte vara vårt narrativ hela tiden. Mitt jobb är att hitta en balans mellan effektiv gränsbevakning och respekt för fundamentala rättigheter.

Anklagas för ”pushbacks”

Mer Frontex-personal till Bulgarien beror alltså inte på någon vilja att stoppa inflödet. Istället är det anklagelser om ”övervåld” från bulgariska gränsvakter som föranleder ökad EU-närvaro, åtminstone enligt Balkan Investigative News Report (BIRN) som menar att Frontex tröttnat på Bulgarien efter att landet i åratal anklagats för att bryta mot de ”mänskliga rättigheterna”. Bulgarien påstås utföra så kallade ”pushbacks” där invandrare på ett eller annat sätt skickas tillbaka till Turkiet – det sägs till och med att de har fått simma tillbaka i Svarta havet vid enstaka tillfällen.

Det strider mot EU:s lagar, som säger att varje invandrare ska registreras och sedan få sin asylansökan prövad. Här verkar dock dubbla måttstockar finnas beroende på vilken av EU:s yttre gränser det handlar om. Efter att Finland i år upplevt problem med några hundra illegala invandrare från ryska gränsen, röstade en enig riksdag igenom en lag som tillåter just detta: omedelbar återförvisning utan rätt till asylprövning. EU har, mig veterligen, inte haft någon synpunkt riktad mot Finlands liberala regering. Det sägs att Ryssland använder invandringen som en form av hybridkrigföring, och det stämmer säkert. Samtidigt slås jag av den ovilja som finns att agera på samma sätt när hundratusentals tar sig in i EU från andra länder. Då gäller plötsligt en aldrig sinande ström ”mänskliga rättigheter” och ”internationella konventioner”. Det ska sägas att ett snabbt och lagenligt återvändande av invandrare tidigare genomförts periodvis, där Bulgarien lyckats träffa avtal med Turkiet om detta i utbyte mot visumliberaliseringar för turkar till EU. Just nu finns dock inget sådant avtal på plats, och bulgarerna ser heller inte dessa avtal som en långsiktig lösning.

Att irreguljära ”pushbacks” verkligen förekommer i Bulgarien är allmänt känt, inte ens parlamentarikerna förnekar det. Det förekommer även påståenden om att invandrare misshandlas. Gränspolisen förnekar det i ett uttalande, och lyfte även fram att invandrare fått lära sig att agera falska visselblåsare för att underminera systemet. Att invandrarna behandlas väldigt dåligt av bulgarisk polis, kanske till och med misshandlas i vissa fall, tror många – även parlamentarikerna. Men Bulgarien betraktar invandrarna för vad de är: illegala som utför en kriminell handling genom att ta sig förbi gränsstängslet. Det är en invasion som är systematiskt och kriminellt organiserad. Och Bulgarien har fått betala ett högt pris för att skydda sitt land och Europa. Det förekommer att det blir våldsamt vid gränsen: För två år sedan dödades tre bulgariska poliser i eldstrider med smugglare längs stängslet. Det väckte stor vrede i hela landet.

Enligt Dimi är det dock få invandrare som är beväpnade nuförtiden, det försvårar bara möjligheterna att lyckas ta sig fram.

– Turkiet har haft flera terrordåd de senaste åren. Om turkisk polis eller militär ser någon med en pistol skjuter de verkanseld direkt. De tar inga risker.

”Vi vill inte ha Frontex här”

När nu Frontex ska öka sin närvaro i Bulgarien befarar många bulgarer att landet kommer att få fler, inte färre, invandrare. Om Frontex hittar en illegal invandrare blir de garanterat kvar i Europa. De registreras och blir sedan Bulgariens, eller, när migrationspakten trätt i kraft, ett annat EU-lands ansvar. Och om personen överhuvudtaget förmås återvända kommer det vara en process som kan ta år.

Om istället bulgarisk gränspolis hittar invandraren, är det stor chans att de förs tillbaka till Turkiet. Bulgarerna ser sig som Europas försvarare, och är stolta över det arbete de gör. Trots att alla invandrare har siktet inställt på andra länder och bara ser Bulgarien som ett transitland, låter man dem inte passera. Ibland påstås det i Sverige att gränsländer som Bulgarien inte bryr sig, men det förnekas bestämt.

– Inte en enda person som vi hittar släpps igenom landet. Vi jobbar inte på det sättet, säger en gränspolis till mig.

Även här råder en del oklarheter om hur myndigheterna arbetar, men de invandrare som man inte kan föra tillbaka till Turkiet sätter man i flyktingläger, utan att registrera dem, och påbörjar omedelbart arbetet med att försöka få dem hemskickade till hemländerna. I landet finns fyra-fem stora läger.

– Vi vill inte ha Frontex här. Vi kan och vill själva ta hand om vår gräns, säger Dimis parlamentarikerkollega Niko Dimitrov som också är med oss.

Han frågar mig nyfiket hur den illegala invandringen via Balkanrutten diskuteras i Sverige. Jag svarar som det är: att politikernas kunskap om den illegala invandringen i stort sett är begränsad till Medelhavet, där det ibland rapporteras om båtar till Lampedusa och övriga Italien. Rutten genom sydöstra Europa glöms ofta bort.

Han kan inte förstå varför.

Efter en tid är vi klara vid stängslet. Vi stannar vid en gammal gränspostering från Sovjettiden och småpratar med poliserna. Vi har inte sett en enda invandrare, men jag är både överväldigad av alla intryck och tacksam för att jag har fått se detta med egna ögon. Visst har Hans Leijtens, invandringsaktivisten som bossar över Frontex, rätt i att det inte är så enkelt att stoppa inflödet genom att bygga en mur eller ett stängsel. Men till skillnad från Leijtens är jag själv, och alla bulgariska parlamentariker, militärer, gendarmer och poliser som jag träffar, fast beslutna att fortsätta säkra gränsen. Ingen jag pratar med är nöjd som det ser ut nu. De ska få upp fler kameror, utbilda fler gränspoliser, bygga bättre vägar och infrastruktur. Målet är att inte en enda invandrare ska ta sig in från Turkiet.

Hans Leijtens och EU:s mål är det rakt motsatta: fler ska in till EU. Leijtens chef råkar nämligen vara Sveriges EU-kommissionär, Ylva Johansson. Hon är ansvarig för EU:s invandringspolitik. När Ursula von der Leyens kommission installerades för fem år sedan var ett av de mest prioriterade områdena att få på plats en gemensam migrationspakt på EU-nivå. Några veckor efter att jag besökt Bulgarien röstades det slutligen igenom. Vad kommer denna migrationspakt att innebära? Det sägs att den illegala invandringen ska minska. Men den legala invandringen ska istället öka, åtminstone enligt Johansson.

I ett uttalande i Aten i januari i år, framhävde Johansson att EU har en invandring på tre och en halv miljon – varje år – och att de allra flesta kommer lagligt.

– Den legala invandringen fungerar mycket bra, men det räcker inte, sade hon, och lyfte fram att en miljon européer går i pension varje år.

– Det innebär att den legala invandringen måste öka med en miljon per år, på ett ordnat sätt.

För mig spelar det ingen roll om en invandrare kommer legalt eller illegalt. Det är bara en etikett i ett EU-sammanhang, och folkutbytet är lika verkligt oavsett kategori. Det stora problemet är att de kommer in, inte hur de gör det. Om nu bulgarerna lyckas med det som Leijtens tror är en omöjlig uppgift, nämligen att stänga gränsen, så kvarstår fortfarande de stora problemen. Vad händer när unionen låter samma invandrare ta sig in med godkända papper? Migrationspakten som nu har röstats igenom ger EU makt över Bulgariens, Sveriges och Europas demografiska öde. Låt det inte hända.

Gustav Kasselstrand
Partiledare och toppkandidat