WHO-fördraget möjliggör världsregering under nästa pandemi

Redan efter drygt ett halvår med covid-19 presenterades ett initiativ för ett globalt fördrag som rör framtida pandemiberedskap och -insatser. Världshälsoorganisationen WHO, EU, nationella politiker och lobbyister har gemensamt tagit fram det utkast som nu ligger på bordet. Trots att förhandlingar nu pågår och att fördraget antas redan i maj nästa år, uteblir den politiska debatten och mediala granskningen. Fördraget innebär att de enskilda länderna fråntagits allt självbestämmande under nästa pandemi – den ska istället hanteras av ett organ som kan liknas vid en världsregering. Det skriver Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand.

Den 11 mars 2020 utropade Världshälsoorganisationen (WHO) att covid-19 utgör ett “internationellt hälsonödläge”. Det innebar att WHO gjorde sig till en auktoritet i den pandemihantering som sedan följde världen över. Trots att smittskyddspolitik främst är en nationell fråga, kunde alla se hur de flesta länder i västvärlden reducerade sig till marionettdockor åt WHO. Närapå identiska beslut fattades, och dessutom vid nästan samma tidpunkter. I stort gick politiken ut på massiva nedstängningar, gigantiska ekonomiska stödpaket, undantagslagstiftning, maskkrav, massvaccinationer och slutligen digitala vaccinpass. Lika tvärt upphörde denna extraordinära situation efter Rysslands invasion av Ukraina, som fick tjäna som nästa världspolitiska händelse med gemensamt koordinerad politik över västvärlden. 

Politikerna i symbios med EU och WHO

Trots att de flesta västerländska politiker frivilligt intog en följsam linje visavi WHO under pandemin, var det uppenbarligen inte tillräckligt. Efter bara drygt ett halvår med covid-19, togs initiativ till det globala tvingande fördrag som nu förhandlas. EU skryter på sin hemsida om att förslaget först presenterades av deras ordförande Charles Michel vid Paris Peace Forum i november 2020. Redan då verkar det som att allt redan var klart i praktiken, för därefter gick det snabbt. Den 19 februari 2021 uttalade G7-länderna sitt stöd för förslaget. Följande vecka enades alla EU:s regeringschefer i EU-toppmötet om att fördraget behövs. Och slutligen, månaden därefter, skrevs en offentlig debattartikel med Boris Johnson i täten. Merparten av underskrifterna kom från europeiska regeringschefer, däribland Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj. Politikerna försökte inte ens dölja att EU och WHO önskar detta instrument, och valde att skriva under artikeln med ovan nämnda Charles Michel från EU och Tedros Adhanom Ghebreyesus, generaldirektör för Världshälsoorganisationen.

I artikeln argumenterar de för att “Covid-19-pandemin är den största utmaningen för det globala samfundet sedan 1940-talet”, och man jämför situationen med de åtgärder som vidtogs efter andra världskriget, då globala organisationer inrättades för att stävja alla tendenser till “nationalism och isolationism”. 

“Det kommer nya pandemier och andra stora hälsonödsituationer. Ingen enskild regering eller multilateral organisation kan ensam hantera detta hot. Frågan är inte om, utan när. Tillsammans måste vi vara bättre förberedda för att förutsäga, förebygga, upptäcka, bedöma och effektivt reagera på pandemier på ett mycket samordnat sätt”, skriver undertecknarna om varför nationella parlament ska fråntas rätten att själva bestämma pandemiåtgärder i sitt eget land..

“Upphöja pandemiberedskap till högsta politiska nivå”

Rent konkret ska detta ske genom ett internationellt avtal som flyttar makten till “högsta politiska nivå”, vilket är Världshälsoorganisationen.

“För detta ändamål anser vi att länder bör arbeta tillsammans för ett nytt internationellt fördrag för pandemiberedskap och insatser. Ett sådant förnyat kollektivt engagemang skulle vara en milstolpe för att upphöja pandemiberedskapen till högsta politiska nivå. Det skulle vara förankrat i Världshälsoorganisationens konstitution och involvera andra relevanta organisationer som är avgörande i denna strävan, till stöd för principen om hälsa för alla”, skriver undertecknarna.

Tvärtemot vad många tror, finansieras WHO till stor del av privata aktörer. Medlemsländernas finansiering står bara för en liten andel. “De täcker mindre än 20% av den totala budgeten”, skriver WHO själva på sin hemsida. Bland övriga 80% noteras visserligen en del frivilliga donationer från medlemsländerna, men även “FN-organ, mellanstatliga organisationer, filantropiska stiftelser, den privata sektorn och andra”. Till exempel går Bill Gates lobbyorganisation in med närmare en miljard dollar per år, vilket gör det till WHO:s näst största givare efter Tyskland. Inte helt oväntat finns även EU-kommissionen med som en av de största givarna. Andra privata lobbyorganisationer, som Rockefeller Foundation och Bloomberg Foundation går också in med pengar.

Det här är viktigt att känna till, då det ger en fingervisning om vilka “relevanta organisationer” det är som kommer att involveras i WHO:s globala pandemihantering. På engelska finns ett uttryck som lyder: “He who pays the piper calls the tune”. Den som betalar, bestämmer.

Svensk lagstiftning stod i vägen

Under pandemin valde Sverige under lång tid att gå en egen väg, och var därför illa ansett hos globalistiska politiker och organisationer. Kanske var det därför våra politiker till slut införde de digitala vaccinpassen under en kort period. I efterhand har svenska politiker förklarat att man under nästa pandemi ämnar göra mer som andra länder gjorde. Problemet, påstår man, var nämligen att svensk lagstiftning gav för stor medborgerlig frihet, vilket omöjliggjorde till exempel liknande undantagstillstånd som i andra länder.

“Under pandemin saknades rättsliga förutsättningar i Sverige att vidta vissa typer av åtgärder”, meddelade socialminister Jakob Forssmed (KD) i ett pressmeddelande tidigare i somras, där en utredning tillsätts som ska föreslå nödvändiga ändringar. De tre viktigaste reformerna är:

• att smittskyddslagen anpassas för att motverka trängsel
  (läs: stänga ned samhället)
• att införa en “handlingsprincip” som innebär att politikerna ska agera utan att vänta på beslutsunderlag
  (läs: fatta beslut snabbt och utan konsekvensanalys)
• att ta fram en “nationell strategi för hantering av pandemier, med tvärsektoriell utgångspunkt i relevanta regelverk inom EU, NATO och globalt, men med en tydlig nationell inriktning”
  (läs: den så kallade nationella strategin formas av globala regelverk, som just WHO-fördraget) 

Jag vågar därför lova att Sverige lydigt rättar in sig i ledet när nu det nya internationella avtalet tar form. Hittills har inte minsta tillstymmelse till kritik yppats, varken från Sverige i egenskap av medlemsland i WHO, eller från någon politiker i riksdag eller regering. Det är värt att understryka att det nya fördraget “är rättsligt bindande enligt internationell rätt”, vilket EU skriver på sin hemsida. Som ett av de viktigaste motiven anges, med politiskt fikonspråk, långvarig makt över enskilda länder: “Säkerställa större och mer varaktigt och långsiktigt politiskt engagemang från världens stats- och regeringschefer”

Till råga på allt har de mage att påstå att denna gigantiska maktförflyttning till en överstatlig organisation skulle innebära “mer öppenhet” och “mer ansvarsskyldighet” i det internationella systemet, och att avtalet “lägger grunden för bättre kommunikation och information till medborgarna”. Det är skrattretande! 

I utkastet till avtal framgår att avtalet innebär att en “governing body” inrättas för att vara “det enda beslutsfattande organet”, vars syfte är att “genomföra effektiv implementering av fördraget”. I det här organet kommer ett ombud från varje medlemsland att ingå, men det är inte fråga om några lösa diskussioner – utan om återkommande regeringsliknande sessioner där bindande beslut fattas, antingen i konsensus eller i majoritetsomröstningar. Det kan liknas vid en världsregering.

Varför utreds inte de demografiska effekterna?

Det här handlar naturligtvis inte bara om hur ett virus kan hanteras. De beslut som fattades under covid-19 fick enorma konsekvenser för samhällets alla områden, inte minst ekonomiskt där storföretag och mångmiljonärer blev de stora vinnarna. De demografiska effekterna tycks också ha varit förödande. Från början spådde de så kallade experterna en babyboom, men våren 2021, nio månader efter nedstängningarna, noterades inte fler nyfödda, utan tvärtom en minskning (vilket alltså var innan vaccinerna rullats ut). Statistik från SCB visar att antalet ingångna äktenskap störtdök med 20 procent år 2020, en bottennivå som låg kvar under hela 2021 och som återhämtade sig först under 2022. Samma år noterades en dramatisk minskning av antalet födda barn, något som Susanne Nyman Furugård belyst i Nya Tider med nog så intressant (och skrämmande) statistik. Hur mycket av detta är en direkt följd av massvaccinationerna? Noteras olika effekter från olika vaccin? I vilken utsträckning har rekommendationerna och restriktionerna påverkat? Finns effekter även från sådant som till stor del är utanför vår kontroll, som viruset?

Det finns en mängd frågor som fortfarande väntar på svar, men istället råder ett kompakt ointresse för att utreda saken. Beror det på att man från politiskt och medicinskt håll helt enkelt vill undvika att få reda på vad minskningen beror på, då fel fynd skulle bana väg för en mycket jobbig debatt om pandemipolitiken och försvåra de planer som nu ligger på WHO:s bord?

Makten som nu ges till WHO är av sådan gigantisk proportion att detta avtal i praktiken kommer att ge icke-folkvalda byråkrater mandat att aktivera en världsregering. Det enda som behövs är att utlysa ett internationellt hälsonödläge.

Gustav Kasselstrand
Partiledare, Alternativ för Sverige